Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 36 - Erfarenheter från OECD:s reaktorprojekt i Halden, av Evelyn Sokolowski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i andra hand en stegring i
moderatortemperaturen (beroende av trycket).
Är den negativa blåsreaktivitetskoefficienten
stor, blir alltså reaktorns reaktion på en
belastningsminskning i första hand en kraftig
effektstegring, och ett ingripande från
kontrollrummet blir nödvändigt. I de amerikanska
lättvat-tenkokarna, för vilka
blåsreaktivitetskoefficienten är avsevärd, har man infört system för
automatisk tryckutjämning i primärkretsen.
Är blåsreaktivitetskoefficienten emellertid
liten, dominerar snart inverkan av den ökande
moderatortemperaturen, och
belastningsminskningen medför automatiskt en minskning i den
nukleära effekten; reaktorn är självreglerande.
Denna värdefulla egenskap utmärker
tryckvat-tenreaktorer.
Tungvattenkokaren med negativ
blåsreaktivi-tet utgör i detta avseende ett mellanting mellan
lättvattenkokaren och tryckvattenreaktorn, då
blåsreaktivitetskoefficienten är förhållandevis
liten. Dess effekt visar först en tendens att öka
på grund av minskningen i ångvolym, men
inverkan av temperaturökningen tar snart
överhand och reaktoreffekten sjunker mot ett nytt
jämviktsvärde (fig. 7). HBWR-I:s
självreglerande egenskaper var således ungefär de som man
kan vänta hos en tryckvattenreaktor.
HBWR-II, ny härd
Målsättningen för det fortsatta arbetet i Halden
var att utan alltför stora kostnader uppnå mera
realistiska driftbetingelser än dem man haft i
HBWR-I. Efter det att experimenten med
HBWR-I avslutats i april 1961, inleddes
sålunda ett omfattande modifieringsprogram. Den
ursprungliga härden ersattes med en ny,
bestående av 100 bränsleelement av till 1,5 %
MU anrikad urandioxid, totalt ca 1,5 t. De
enstaka bränslestavarna (12,6 mm diameter) var
i detta fall kapslade i Zircaloy och bildade
sjustavs element, omgivna av höljerör, också
dessa av Zircaloy.
Då man avsåg att behålla den gamla tanken
och locket, var gitteravståndet från början
fastlåst vid 130 mm. För att minska det genom
anrikningen ökade förhållandet mellan bränsle
och moderator, valde man för HBWR-II ett
öppet, hexagonalt gitter, där de outnyttjade
bränsleelementpositionerna upptogs av styrstavar. I
motsats till HBWR-I blev härden i’ HBWR-II
starkt reflekterad. Detta var oundvikligt redan
av den anledningen att man ej ville utsätta
reaktortanken för ytterligare bestrålning med
snabba neutroner. Värmetransportkretsarnas
kapacitet ökades genom införande av
ytterligare en primärvärmeväxlare parallellt med den
ursprungliga.
Genom de nämnda ändringarna räknar man
med att uppnå en nukleär effekt av 20 MW vid
ett tryck av 30 at a (motsvarande en
mättnings-temperatur av 230°C). Det är uppenbart att
man nu har ett med kraftproducerande
reaktorer mera närbesläktat system än vad som var
fallet med HBWR-I. Å andra sidan har detta i
Amplitud
Fig. 5. Amplitud (20 log |P|J och fasvinkel för den totala
överföringsfunktionen P; experimentella värden på P o vid 0,0005 och + vid 3,7
MW;–-G beräknad ur neutronkinetiska ekvationer. Vid mycket låg
effekt är P enligt definition lika med G.
viss mån uppnåtts på bekostnad av systemets
analyserbarhet. Vi har redan sett att härden i
HBWR-II blivit mera komplicerad.
En annan svårighet sammanhänger med att
överskottsreaktiviteten, och därigenom
förgiftningen genom styrstavar, kommer att variera
kraftigt från experiment till experiment i den
mån driftbetingelserna är olika. Detta kan ha
som följd att resultaten från de olika
experimenten inte utan vidare kan korreleras.
Emellertid kan liknande problem i än högre grad
uppstå i samband med en fullstor
kärnenergianläggning, och det torde bli värdefullt att få
dem belysta genom Halden-experimenten.
HBWB-II blev kritisk i slutet av mars 1962,
och tiden fram till augusti skall upptas av
låg-effektexperiment. Programmet följer i stora
drag det som genomfördes med HBWR-I, dock
med förbättringar på en del väsentliga
punkter. Framför allt har betydande arbete lagts ned
Amplitud
Fig. 6. Återkopplingsfunktionen H, uppdelad i en
temperaturkomponent T och en
hälrumskompo-nent V.
958 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
