Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 37 - Andras erfarenheter - Reaktiva organiska fluorföreningar, av SHl - Furfuralkohol i plaster, av SHl - Kermeters stabilitet vid hög temperatur, av SHl - Risker vid ogräsbekämpning med »gula gifter», av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vis sätta bis (heptafluoroisopropyl) kvicksilver till
kokande svavel. Andra
perfluorotiokarbonylför-eningar kan framställas på analogt sätt.
Hexafluoro-tioaceton dimeriseras spontant och kan lätt hanteras
i denna form. Vid användning krackar man
dime-ren till monomer genom att droppa den genom ett
hett rör.
Man kan inte bringa hexafluorotioaceton till
reaktion genom att höja temperaturen eller använda
basiska reagens, ty den dimeriseras då genast.
Härigenom uppstår dock i allmänhet inga problem. De
flesta reaktionerna kan nämligen genomföras utan
katalysator vid — 78°C. Med butadien erhålls
t.ex. 2,2-bis(trifluorometyl)-3,6-dihydro-l,2-tiopyran
(Chemical & Engineering News 11 sept. 1961 s. 56).
SHl
Furfurylalkohol i plaster
Furfurylalkohol är ett användbart
modifieringsmedel för plaster på grund av dess stora
lösningsförmåga för många plaster och dess kombinerbarhet
med många andra ämnen. Vidare kan den ge harts
och reagera med många polykondensat vilkas
egenskaper härvid ändras drastiskt.
Karbamid-formaldehydlim kan omvandlas till ett
gott fyllnadslim genom tillsats av furfurylalkohol.
Denna minskar nämligen det omodifierade limmets
benägenhet att spricka och falla sönder. Enligt
uppgift kan man använda 5—50 delar furfurylalkohol
till 100 delar fast harts.
Om vanligt karbamid-formaldehydlim försätts med
katalysator och gjuts, stelnar det över natten till
ett hårt, segt, ljust harts som vid lagring några
veckor krymper, spricker och slutligen faller
sönder i små bitar. Försätts limmet med
furfurylalkohol, spricker gjutstycket däremot inte.
Furfurylalkohol förbättrar vidare förhållandet
mellan limmets livslängd och härdningstid. Ett lim,
som katalyserats och buffrats till en viss livslängd,
härdar på hälften så lång tid, om det försatts med
10 % furfurylalkohol. Om det beretts för en viss
härdningstid, har det nästan tre gånger så stor
livslängd när det innehåller 10 % furfurylalkohol.
Karbamid-formaldehydharts, modifierat med
furfurylalkohol, har möjliggjort tillverkning av kärnor
till gjutformar enligt metoden med het kärnlåda.
Härvid blåses en fuktig blandning av kärnsand och
modifierat, flytande bindemedel, innehållande
katalysator, med tryckluft in i en kärnlåda, upphettad
till 250—260°C. Med 2 % bindemedel får kärnorna
28 kp/cm3 brottgräns på 10—30 s.
Fenol-formaldehydharts kan bringas att reagera
med furfurylalkohol på flera sätt. Man har t.ex.
föreslagit att blanda furfurylalkoholpolymer med
fenolharts i första stadiet och härda den erhållna
lösningen med en syra. Enligt en annan metod
kondenseras furfurylalkohol eller dess polymerer med
en fenol, varvid man erhåller en viskös vätska som
härdas med hexametylentetramin vid relativt hög
temperatur; med syra som katalysator kan
temperaturen vara lägre. Enligt ett tredje förslag får
furfurylalkohol reagera med en novolack varvid man
erhåller spröda, lösliga och smältbara hartser som
härdas med hexametjdentetramin.
Fenolhartser, modifierade med furfurylalkohol, är
till skillnad från de vanliga inerta gentemot alkalier
och tycks dock ha lika god resistens mot syror. De
modifierade novolackerna är kombinerbara med
t.ex. epoxiplaster, styren-butadien- och
butylgum-mi, polyvinylacetat, polyvinylbutyral och
vinylklorid-a krylnitril-sa mpoly mer isa t. Genom att blanda
novolack med dessa material kan man få ett stort
antal olika slutprodukter.
I epoxiplaster fungerar furfurylalkohol som ett
re-aktivt lösningsmedel vid härdning med syror eller
Lewis-syror, t.ex. bortrifluoridmonoetylamin. Då
fur-furylalkoholen är ett gott lösningsmedel för både
Lewis-syran och plasten, är den ett bekvämt medel
för införande av katalysatorn i plasten (L H Brown
& E K Stigger i Modern Plastics dec. 1961 s. 135,
138, 140, 206). SHl
Kermeters stabilitet vid hög temperatur
Kännedomen om reaktioner mellan svårsmälta
metaller och vissa oxider och karbider har varit starkt
begränsad, och motsägande uppgifter har lämnats
i litteraturen. I Sovjetunionen har man emellertid
nu studerat reaktioner när BeO, MgO, Zr02 eller
karbider av Zr, Hf, Nb och Ta bringas i kontakt
med metallerna Nb, Mo eller W vid upp till 2 100°C.
Vid försöken lade man samman en skiva av oxiden
eller karbiden med en bit metall, och packen
varm-pressades 3—5 min. Därefter hölls den 0,5—5 h vid
1 600—2 100°C i en vakuumugn. Slutligen slipades
provens ändar av och studerades metallografiskt.
Reaktionen mellan berylliumoxid och niob börjar
vid 1 700°C och ökar med stigande temperatur. Över
1 800°C bildas en legering i gränsytan mellan
materialen, och en ny fas, troligen niobberyllid, kan
iakttas. Berylliumoxid reagerar inte med molybden
vid upp till 1 600°C men vid 1 700°C bildas en ny
fas i liten mängd; den är troligen molybdenberyllid.
Med volfram reagerar berylliumoxid vid 1 800°C
under bildning av flyktiga volframoxider.
Magnesiumoxid i kontakt med niob reagerar inte
förrän över 1 900°C; härvid bildas en ny fas. Med
molybden och volfram reagerar magnesiumoxid inte
vid upp till 2 100°C.
Zirkoniumoxid, stabiliserad med kalciumoxid,
börjar reagera med niob vid 2 000°C. Molybden
reagerar inte vid upp till 2 000°C, medan volfram börjar
reagera vid 1 900°C.
Karbiderna har provats bara i kontakt med
molybden. Mest resistent av dem är tantalkarbid som
inte reagerar vid upp till 2 100°C. De övriga
karbiderna börjar reagera med metallen vid 1800—
2 000°C (Metal Industry 17 nov. 1961 s. 399—400).
SHl
Risker vid ogräsbekämpning med "gula gifter"
Som växtskyddsmedel har man sedan slutet av
1800-talet använt "gula gifter" av vilka de mest använda
är DNOC, 2-metyl-4,6-dinitrofenol, och Dinoseb
(DNBP), 2- (1-metyl-n-propyl) -4,6-dinitrofenol. De
användes först som insektbekämpare, i Sverige på
1940-talet för vinlerbesprutning av fruktträd, men
under senare år har de fått mycket större
användning som ogräsbekämpare. Handelspreparaten
innehåller upp till 50 % aktiv substans; de späds med
vatten omedelbart före användningen.
Vid undersökningar med råttor har de gula
preparaten visat sig vara mycket giftiga. För
människor är deras giftighet dock mindre; den dödande
dosen uppskattas till 2—5 g. Vid besprutning tas
preparaten upp huvudsakligen genom lungorna i
form av inandad aerosol och genom huden vid
dennas kontakt med besprutningsvätska. I senare fallet
blir huden gul, och detta visar att giftet kan ha
kommit in i kroppen.
De gula gifterna ökar förbränningen i kroppen
genom direkt inverkan på processerna i cellerna.
Syreförbrukningen kan växa till den tiofaldiga, varvid
värmeutvecklingen givetvis stiger, och när denna
blivit så stor att kroppens normala kylningssystem
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 35 991
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
