Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 39 - Andras erfarenheter - Tenn i gjutjärn, av SHl - Förbättring av processer genom perioderad drift, av SHl - Analys genom elektronabsorption, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halten börjar dess brottgräns att avta. ökning av
tennhalten i ett redan perlitiskt segjärn kan minska
dess brottgräns, särskilt om dess kiselhalt är hög.
I normaliserat tillstånd kan det emellertid,
oberoende av kiselhalten, innehålla 0,1 % Sn utan att
ogynnsamma sideffekter uppstår.
Till skillnad från karbidstabiliserande element,
t.ex. krom, gynnar tenn perlitbildning utan att öka
benägenheten för bildning av massiv cementit, även
om det ingår i större mängd än som fordras för att
strukturen skall bli helt perlitisk. Närvaro av tenn
hindrar inte bildning av nodulär grafit i segjärn,
oberoende av gjutstyckets godstjocklek.
Tenn ökar också perlitens stabilitet vid förhöjd
temperatur, särskilt i segjärn, varför det minskar
korntillväxt och bidrar till bibehållande av järnets
mekaniska egenskaper vid förhöjd temperatur. Man
har funnit att 0,085 % Sn har större effekt på
perlitiskt segjärn än betydligt större mängd krom och
molybden.
Tenn kan sättas till gjutjärnet i skänken i form
av små stycken som genast smälter och snabbt
fördelas i smältan. Man har funnit att ingen omröring
behövs. Om ett järn med god nötningstålighet och
jämn hårdhet önskas, är en tillsats av 0,08 % Sn
lämplig (D A Robins i Foundry Trade Journal 23
nov. 1961). SHl
Förbättring av processer genom
perioderad drift
Ett nytt sätt att köra olika processer inom kemisk
industri föreslogs 1952, och dess fördelar i
praktiken har visats i laboratorieskala för destillation,
vätske-vätskeextraktion och siktning. Det kan
emellertid med fördel tillämpas även på andra
processer, såsom absorption och filtrering.
Principen för det nya förfarandet, som kan kallas
perioderad drift, visas enklast genom en beskrivning
av dess tillämpning på destillation i en
silbottenko-lonn. Genom en sådan passerar en ångström uppåt
och möter en nedåtgående vätskeström. Vid vanlig
drift är strömmarna kontinuerliga och samtidiga,
vid perioderad drift är de periodiska och skilda åt
i tiden.
Det senare driftsättet kan man lätt åstadkomma
genom att i ångledningen från kokaren till
kolonnen sätta in en automatiskt manövrerad ventil, som
bestämmer tiderna för ång- och vätskeflöde. Är
ventilen t.ex. öppen i 3 s och stängd i 1 s, är
driftcykeln 4 s. Under ångflödesperioden (öppen ventil)
läcker något vätska ned genom kolonnen, om
ång-hastigheten är låg. Läckningens storlek beror på
sil-bottnarnas håldiameter och hålantal per ytenhet.
När ventilen är stängd och ingen ånga tillförs
kolonnen rinner vätska nedåt genom hålen i bottnarna.
Driften är alltså uppdelad i ångflödesperioder
omväxlande med vätskeflödesperioder.
Vid perioderad destillation behövs tydligen inga
nedflödesrör i kolonnen, eftersom både ånga och
vätska passerar genom hålen i bottnarna. Hittills
har metoden tillämpats för silbottenkolonner med
50 och 150 mm diameter. I kokaren eller i
ångledningen på dess sida om ventilen bör det finnas ett
ångutrymme med en volym minst tre gånger
volymen mellan två bottnar.
Trycket i kokaren kommer att variera något och
någon expansionsförångning uppstår i början av
varje ångflödesperiod, men detta vållar inga
svårigheter. Man kan sätta in ett vertikalt U-rör mellan
kokare och kolonn parallellt med ångledningen.
Normalt är U-röret spärrat med vätska, men om
ång-ventilen skulle fastna i stängt läge, kan ånga passe-
ra genom det, varigenom inget högt övertryck kan
uppstå i kokaren.
Fördelarna med perioderad destillation är större
produktion, enklare och billigare bottenkonstruktion
än vid vanlig kontinuerlig destillation i en apparat
av jämförbar storlek. Vidare uppnår man genom
perioderingen att processen blir mera anpassbar,
eftersom driftbetingelserna kan ändras genom
ändring av driftcykeln.
Vid perioderad vätske-vätskeextraktion i en kolonn
kan driftcykeln bestå av nedflöde av tung fas, paus
för fasseparering, uppflöde av lätt fas och paus för
fasseparering. I detta fall är varje fas
sammanhängande under en del av driftcykeln och dispergerad
under en del av den. Fasernas
strömningshastigheter bestäms vid perioderad drift av det tryck med
vilket faserna införs i kolonnen och inte av
skillnaden mellan deras densiteter (M R Cannon i
Indu-strial & Engineering Chemistry aug. 1961 s. 629). SHl
Analys genom elektronabsorption
Elektronabsorptionstekniken är ett ganska nytt
hjälpmedel som kan utnyttjas vid snabb bestämning
av ämnen med stor förmåga att binda elektroner.
Hittills har man utnyttjat metoden huvudsakligen
för att bestämma små mängder alkylbly, några
in-sekticider och ett fåtal biologiska material.
Bestämning av tetraetylbly i bensin med en kalibrerad
apparat tar bara 2 min, medan hittills tillämpade
metoder drar en analystid på 20—60 min.
Elektronabsorption synes vara av stort värde vid
bestämning av elektronabsorberande ämnen lösta i
kolväten. Med ett fåtal undantag har nämligen enkla
kolväten mycket liten förmåga att absorbera
elektroner, medan föreningar med vissa funktionella
grupper, t.ex. halogener, nitrogrupper, alkylgrupper
bundna vid bly samt a, /?-diketoner och kinoner,
har stor absorptionsförmåga.
Vid metodens tillämpning bestrålas provet med
elektroner varvid det absorberar en del av dessa
medan återstoden registreras av en kalibrerad
detektor. Elektronabsorptionen följer i princip Beers
lag liksom ljusabsorptionen vid kolorimetriska
metoder, men liksom vid dessa måste man i allmänhet
korrigera för avvikelser från lagen.
Den hittills använda elektrondetektorn har en
känslighet på ca 10° molekyler per sekund mot 108
för en god jonisationsdetektor till en
gaskromato-graf. Elektrondetektorn innehåller två sinsemellan
parallella elektroder av vilka den ena, katoden, är
på ena sidan belagd med titan innehållande
ß-strå-lande tritium.
Den ström av elektroner som detta ger mäter man
genom att anbringa en pulserande positiv potential
på den andra elektroden, anoden. Pulserna har 1 pis
varaktighet och 20 [is tidsmellanrum. Elektroner
samlas upp på anoden utan bildning av en
rymdladdning i detektorn.
Det bensinprov, som skall undersökas, får först
passera genom en gaskromatograf. I denna skils
tetraetylblyet från etylendibromid och
etylendiklo-rid vilka man sätter till bensinen för att hindra
blyavsättningar. Från kromatografkolonnen leds
provet tillsammans med bärargasen, kväve eller argon,
genom elektrondetektorn i vilken en av mängden
tetraetylbly beroende mängd elektroner absorberas
och undandras elektronströmmen.
Innehåller bensinen både tetraetyl- och
tetrametyl-bly, kan båda bestämmas i tur och ordning,
eftersom de skils från varandra i gaskromatografen. Man
kan också bestämma etylendihalogeniderna
(Chemical & Engineering News 4 dec. 1961 s. 50—51). SHl
1060 TEKNISK TIDSKRIFT 19(52 H. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
