Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 39 - Nya metoder - Hastighetsmätning med dopplerlaser, av GAH - Modulsystem för husbyggnad, av BoJ - Dispersionshärdade material, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Principen
för
avstånds-mätning med en
kontinuerligt
arbetande laser.
Hastighetsmätning med dopplerlaser
Firman Sperry Rand’s elektronrörsavdelning har
visat en experimentell laserapparatur som med
utnyttjande av dopplereffekt anses kunna mäta
hastigheter från 5 km/s till 25 jim/s, fig. 1.
Lasern som är av kontinuerlig helium-neontyp har
1 mW effekt vid 11 530 Å våglängd. Största
mätavstånd i vakuum anges vara ca 50 km. Om effekten
kan höjas till 1 W, växer mätavståndet till 1 400
km. Laserns räckvidd anges vara 400 000 km.
Försedd med en spegel med 1 m diameter belyser den
en fläck med 600 m tvärsnitt på månen.
Främsta användningsområdet synes vara
bestämning av relativa hastigheten mellan två satelliter.
Delta är av stor betydelse för t.ex. sammanfogning
av rymdstationer och inspektion av eventuella
fientliga rymdfarkoster (Electronics 20 juli 1962 s. 26).
GAH
Modulsystem för husbyggnad
Internationell modulplanering på
husbyggnadsområdet hoppas man mycket av. Inom OEEC har
Epa-project 174 innefattat studiet och tillämpningen av
modulmåttet inom byggnadsindustrin. Man har
publicerat ett par rapporter därom, dels 1956, dels
1961 (Tekn. T. 1962 s. 1008). I Sverige
manifesterades som bekant redan 1946 intresset för modulen
genom Byggstandardiseringens modulutredning. I
USA undersöktes modulsystem för nationell
planering redan på 1930-talet.
Epa-project 174 omfattar 14 europeiska länder
däribland Sverige, Danmark och Norge. Kanada och
USA deltar som observatörer. Arbetet har omfattat
utveckling av modulteorin och dess tillämpning på
byggnadsobjekt i de deltagande länderna. Så har
modulteorin i den andra rapporten analyserats ur
de deltagande ländernas synvinkel. Man har i
princip enats om två likvärdiga system •—• ett för de
"metriska" länderna med modulen 1 dm, och ett
för "tum"-länderna med modulen 4 engelska tum.
Modulen 12,5 cm, som existerar i Tyskland för
murtegel, bibehålls där som nationell modul.
Det vore givetvis önskvärt att man genom
revidering av längdmåtten i alla länder kunde sätta
1 dm = 4 tum. I sina slutrekommendationer anger
också Epa-kommittén detta som ett önskemål (1961
års rapport, s. 181, rekommendation nr 11).
I samverkan med Epa har modulbyggda hus nu
tillkommit i nio länder. För Sveriges del har
byggnadsobjekten varit dels 125 lägenheter i tre
trevånings lamellhus på Lidingö, dels ett enplans,
en-familjs småhus med 94 m2 bostadsyta i Gustavsberg.
Planeringen och utförandet av dessa byggnader har
således grundat sig på modulen 1 dm och det
referenssystem som bildar ett kvadratiskt rutnät med
modulen som delningsmått. Som resultat av de
svenska modulbyggena påpekas, att svårigheterna
med modulsystemet snarare hänför sig till
byggnadsstatiska och konstruktiva problem än till
utrustningsdetaljerna (OEEC. Epa project 174, Second
report. Paris 1961). BoJ
Dispersionshärdade material
Det har länge varit känt att aluminium, innehållande
0,5—20 % aluminiumoxid i en fin, väl fördelad
dispersion i den metalliska grundmassan har större
krypbrottgräns vid t.ex. 480°C än någon
aluminiumlegering vid 315°C. Det oxidhaltiga materialet som
i Europa kallas SAP kan sägas vara
dispersions-härdat.
SAP tillverkas pulvermetallurgiskt av mycket
fin-kornigt aluminiumpulver vars partiklar är
överdragna av ett tunt oxidskikt. Tyvärr kan ett liknande
utgångsmateriel erhållas bara av ett fåtal andra
metaller. Tillräckligt finkorniga pulver av många av
de vanliga konstruktionsmetallerna är pyrofora, ger
för tjocka oxidskikt eller ger oxider som inte är
tillräckligt stabila eller tillräckligt svårsmälta.
Man har studerat ett antal metoder för
framställning av dispersionshärdade metaller; de viktigaste
av dem är mekanisk blandning och inre oxidation.
Den förra metoden har fått största användningen
därför att den är relativt snabb och billig. De två
faserna i pulverform blandas i t.ex. en kulkvarn och
värmebehandlas vid låg temperatur i en reducerande
atmosfär för bortskaffande av instabila oxider. Av
pulverblandningen görs sedan presskroppar som
slutligen varmbearbetas, vanligen genom
strängpressning.
Den största hållfastheten uppnår man emellertid
genom inre oxidation. Härvid utgår man från en
legering av grundmetallen med en liten mängd av
ett ämne som vid materialets kontakt med syre av
lämpligt partialtryck vid en viss temperatur ger en
vid hög temperatur stabil oxid. Av utgångsmaterialet
kan man då erhålla en metall eller legering,
innehållande en fint dispergerad oxid. Material,
framställda på detta sätt, har en betydligt mer homogen
och finkornig struktur än dispersionshärdade
material erhållna på annat sätt.
Inre oxidation är emellertid tidskrävande och en
dyrare process än blandning. För att den inte skall
ta orimligt lång tid måste man utgå från ett
fin-kornigt pulver som efter oxidationen bearbetas enligt
pulvermetallurgisk teknik. Hittills har bara ett fåtal
lämpliga pulver blivit tillgängliga.
En kombination, som studerats redan för flera år
sedan, är koppar-aluminiumoxid (Tekn. T. 1958 s.
943); några andra har nickel eller molybden som
grundmetall och A1203, Cr203 respektive A1„03, Cr203,
Zr03, TiOa som dispersionshärdande material.
Man har bl.a. funnit att nickel, innehållande 9
vol-% a12os, har högre krypbrottgräns än Inconel
700 (den starkaste duktila nickellegeringen) vid över
980°C; vid 1 040°C är det dispersionshärdade
materialet dubbelt så starkt som Inconel som
överåldras vid denna temperatur.
Dispersionshärdning kan också tillämpas för
metaller med hög smältpunkt, t.ex. molybden, men
varmbearbetningen har vållat betydande svårigheter.
Preliminära försök har emellertid visat att en
betydande ökning av metallernas hållfasthet kan
uppnås genom små tillsatser av de redan nämnda
hårda och eldfasta oxiderna.
Ren molybden, provad i vakuum vid 980°C och
17,5 kp/mm2 spänning, brister efter ca 5 h, men
genom tillsats av 0,1—2 % oxid kan livslängden
ökas till 300—600 h. I ljusbågsugn gjutna molybden-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 39 1073
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
