Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 40 - Adaptiv reglering, av fil. lic. Nils Åslund, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adaptiv reglering
I vissa alptrakter, t.ex. i Steiermark, finnas
personer, hvilka småningom vant sig vid att
förtära allt större doser arseniksyrlighet, och
erfarenheten därstädes har lärt, att denna
"ar-senikätning" gifver godt hull, blomstrande
utseende och ökade krafter, hvarigenom
bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man
börjar där vid 20 års ålder intaga ett litet korn
arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och
dosen stegras sedan småningom upp till 40
centigram och kanske ännu mer. Arsenikätandet
kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast
med största svårighet bortläggas och måste
sålunda fortsättas hela lifvet igenom.
Beskrivningen av detta förträffliga bruk är
hämtad från Nordisk Familjebok. Bruket
exemplifierar den mänskliga organismens förmåga
till omställning vid en ändring av
betingelserna, i detta fall av dietens sammansättning.
Omställningen tar viss tid i anspråk, men att den
äger rum är obestridligt. Olikheten i
reaktionssätt hos en rutinerad arsenikätare och en
nybörjare vid intagandet av samma generösa dos
är sålunda lika pinsam som slående.
Ett annat exempel på organismens
omställningsförmåga ges av ögats förmåga att anpassa
sig för olika belysningsförhållanden. Två olika
skeenden spelar in i detta sammanhang,
nämligen dels ändringen av pupillens storlek, dels
en omställning, som berör näthinnans
ljuskänsliga organ, stavarna och tapparna. Det är i
allmänhet den senare processen som åsyftas,
när man talar om ögats adaptation.
Beträffande detta ord, som ofta kommer att
upprepas i det följande och därvid ges en
betydligt mera vidsträckt innebörd än den
nämnda, är följande påpekande angeläget. Bland
tekniker är det fortfarande en öppen fråga hur
begreppet adaptation skall definieras. En del
sammanhängande definitioner och
begreppstolkningar, som förekommer i den följande
framställningen, äger således icke den
officiella stadfästelsens slutgiltighet. Att så är fallet
kommer emellertid icke att påtalas i varje
enskilt fall, och läsaren måste alltså förstå, att
alternativa tolkningar här och var kan
ifrågakomma.
Fil. lic. Nils Åslund, Stockholm
621-52
612.843.3
Självadaptation
Låt oss ta fasta på några karakteristiska drag i
samband med ögats adaptation. Först kan
konstateras, att man kan särskilja en elementär
process, nämligen själva upptagandet av
synförnimmelser, och vidare en
anpassningsprocess, som förverkligas med särskilda
komponenter, t.ex. regnbågshinnans muskler. Dessa
reglerar pupillens storlek.
Anpassningsmekanismen möjliggör, att den elementära
processen arbetar under betingelser, som är
gynnsamma med hänsyn till dess funktionssätt, även
om vissa yttre betingelser ändras. Man kan här
tala om en konstruktionsfilosofi, enligt vilken
man i första skedet betraktar de yttre
betingelserna som fasta och med utgångspunkt härifrån
förverkligar det elementära systemet så bra
som möjligt enligt något godhetskriterium.
Hade betingelserna varit annorlunda skulle
systemet också blivit annorlunda. Nästa skede i
konstruktionsprocessen blir därför att med
särskilda komponenter realisera en
omställningsmekanism, som modifierar den
grundläggande konstruktionen på grundval av
observerade ändringar i betingelserna.
Man kan tänka sig, att informationen om de
ändrade arbetsbetingelserna för
elementärprocessen tillföres anpassningsmekanismen genom
särskilda mätorgan, skilda från
elementärprocessens informationskanaler till omgivningen.
Så är icke fallet med ögat, där såväl
elementärprocess som anpassningsprocess arbetar på
grundval av samma informationsflöde, det
genom pupillen passerande ljuset. Ett system av
denna typ kallar vi självadaptivt.
Kardinalproblemet
Ögat exemplifierar ett centralt problem för
självadaptiva system. Om belysningen ändras,
exempelvis genom att solen går i moln,
reagerar anpassningsmekanismen, däremot ej, om
ljuskällornas inbördes lägen förändras utan att
det totala ljusflödet till ögat ändras.
Anpassningsverkan är i själva verket avhängig av ett
tidsmedelvärde över den inkommande signa-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 39 1089
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
