Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 40 - Händelser - IVA:s 43:e högtidssammankomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Fgra av medaljörerna 1962; fr.v.t.h. Kurt Trägårdh, Magnus
Tigerschiöld, John Olssön och Erich Uhtmann.
verken gemensamt bedrivna tekniska
forskningsverksamheten. Under 17 år ägnade han sig i denna
tjänst intensivt åt aktuella frågor för
järnhanteringen. Hans aktiva intresse för införande av järnsvamp
som råvara för ståltillverkning torde ha varit en
starkt bidragande orsak till att ioke mindre än fem
järnsvampsverk byggdes i slutet av 1940- och början
av 1950-talen. Det grundläggande forskningsarbete
på kulsintringsområdet, som bedrevs under
Tiger-schiölds ledning, ökade starkt intresset för
kulsint-ringsmetoden och har resulterat i tillkomsten av ett
stort antal sintringsverk.
Tigerschiöld knöts 1951 till Grängesbergsbolaget.
Han verkade där under 10 år som ledare och
drivande kraft för betydelsefulla utredningar. Dessa
har resulterat i byggande av kulsintringsverket i
Vitåfors och stål- och valsverket i Oxelösund, båda
anläggningar av betydande storlek för svenska
förhållanden och utförda efter delvis nya idéer.
Under sin tid på Jernkontoret etablerade
Tigerschiöld goda förbindelser med ett stort antal
utländska forskare och tekniker. Han spred kännedom
om framsteg inom svensk järnhantering. Den
internationella uppskattningen av hans insatser har
kommit till uttryck i förnämliga internationella
utmärkelser.
IVA:s guldmedalj tilldelades John Olsson för hans
geotekniska undersökningar av leror och Erich
Uhl-mann för hans arbeten inom strömriktartekniken.
Kungl. Järnvägsstyrelsen tillsatte 1913 en
geotek-nisk kommission, som arbetade fram till 1922 och
som utförde ett internationellt erkänt pionjärarbete
inom geotekniken. I denna kommission var Olsson
sekreterare och ledare för utredningsverksamheten.
Som ett led i studierna av lerors kohesion
utarbetade Olsson 1915 den nu välkända konapparaten,
en metallkon, vars nedsjunkning i ett jordprov ger
ett mått på materialets hållfasthet. Härigenom
kunde Olsson ånge värden för beräkning av stabilitet
för leror i naturligt tillstånd, ävensom värden på
lerors känslighet vid omrörning, lerans sensitivitet.
Även problemet med lerors konsolidering togs upp
till behandling under Olssons ledning, varvid man
utgick från observerade sättningar under
järnvägsbankar. Olsson kunde därvid påvisa, att sättningar
till stor del hade sin orsak i vattenutpressning ur
leran. Dessa nu för oss bekanta förhållanden väckte
då opposition. Hans metod att bestämma
vattenabsorptionsförmågan hos en jordart, finlekstalet, har
fortfarande stor användning vid klassificering av
jordarter.
En av Olssons mest bestående insatser
internationellt sett är hans konstruktion av den första
kolvborren för tagning av ostörda lerprover. Denna borr
är prototypen för senare kolvborrar och har med
vissa modifikationer än idag användning.
I samband med att Lidingö-bron byggdes
1917—-1926 med svåra grundförhållanden — lös lera av ca
40 m mäktighet -— konstruerade Olsson en apparat
för studium av lerans egenskaper, bestående av en
stång med två vertikala vingar, vilken omvreds i
jorden på olika nivåer. Liknande apparater har på
senare tid kommit till stor användning.
Olsson, som under hela sin verksamhet varit
knuten till Järnvägsstyrelsen men som också anlitats
som rådgivare vid andra svåra jord- och
grundläggningsarbeten, har haft ett dominerande inflytande
på svensk geoteknik.
Uhlmann, som blev doktoringenjör i Braunschweig
1929, var redan innan han 1938 kom till Sverige
en erkänd auktoritet på strömriktarområdet, inom
vilket han utarbetat en fullständig teori för den
gallerstyrda likriktarens och växelriktarens
verkningssätt. Han hade även utfört framstående
arbeten på den frekvensomriktare för järnvägsdrift, som
under 1930-talet installerades i Tyskland. Den
allmänna teori för strömriktning, som Uhlmann
uppställt och som ger en klarare överblick över
ström-riktarnas verkan vid olika kopplingar, är numera
allmänt tillämpad och utgör underlag för
internationella normer på området.
I Aseas utvecklingsarbete på kraftöverföring med
högspänd likström har Uhlmann varit den ledande
teknikern på huvudkretsarnas område. Hans
insatser gäller emellertid icke endast det teoretiska
underlaget utan också nya tekniska uppslag. B.and
dessa må nämnas upptäckten av den ömsesidiga
påverkan mellan två parallellarbetande, i fas
förskjutna växelriktare samt förslag till medel att eliminera
de ogynnsamma verkningarna härav, bl.a. genom
kompensationsreaktorer. Vidare har Uhlmann
lämnat bidrag till lösandet av problemet med
dämpning av den stora svängningskrets som bildas av en
likströmsreaktors induktans och en kabellinjes
ka-pacitans.
Vid genomförandet av likströmsöverföringarna till
Gotland och över Engelska kanalen har Uhlmann
deltagit i den praktiska utformningen och därvid
utfört ett förnämligt ingenjörsarbete.
/V.4.S tackjetong i guld tilldelades Kurt Trägårdh
för hans insatser i akademiens korrosionsnämnd.
Bland de forsknings- och samarbetsorgan som
skapats av akademien är Korrosionsnämnden ett av
de livaktigaste. Ej långt från 150 vetenskapsmän
och tekniker är medarbetare i nämndens 27
arbetande kommittéer. Ledningen av en sådan
verksamhet är ett krävande och kvalificerat värv. Det har
sedan 1952 åvilat Trägårdh. Redan dessförinnan var
Trägårdh under 7 år ordförande för nämndens
utskott 1, som arbetar med ståls korrosion i luft och
målningsskydd.
Under Trägårdhs ledning har nämnden visat en
kraftig utveckling. Han har varit en drivande kraft
när det gällt att publicera resultaten av nämndens
arbeten. Särskilt må nämnas de målningsskalor, som
i mycket är hans verk och som nu röner
internationell uppskattning och som har antagits som
europeisk standard.
lVA:s plakett för precisionsteknik tildelades
in-strumentmakaren Karl Krantz, som i 35 år tillhört
Metallografiska Institutet, nu Institutet för
Metallforskning.
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 41 j[129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
