- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 92. 1962 /
1129

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 41 - Nya metoder - Gradning med ultraljud, av A Denell - Framställning av segjärn med yttrium, av SHl - Epoxiharts med latent katalysator, av SHl - Radioaktiv bestämning av inaktiva joner, av HJ

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nya metoder

Gradning med ultraljud

Arbetsstycken med små grader och höga krav på
måttnoggrannhet kan med fördel gradas med
ultraljud. Detaljerna läggs i en rostfri tank med en
vätska och en svängningsgivare som omvandlar
elektriska svängningar från en generator till
mekaniska med frekvensen 28 kHz. Vätskebadets
sammansättning, temperatur (55—75°C) och tiden för
behandlingen (1—60 min) väljs med hänsyn till det
material som skall gradas.

Detaljer av stål, kromlegeringar, lältmetaller m.m.
kan gradas med måttnoggrannheten 2—5
Metoden innebär att arbetsstycket vid gradningen
samtidigt poleras och rengörs. Man kan på så sätt spara
arbetskraft och underlätta måttgranskningsarbetet,
då gradningen blir likformig. Metoden passar dock
ej för arbetsstycken med grova grader eller ringa
toleranskrav — sådana kan t.ex. trumlas billigare
(enl. AB Sveatrade). A Denell

Framställning av segjärn med yttrium

I USA har man utarbetat en metod för
framställning av segjärn med yttrium. Detla uppges erbjuda
flera fördelar framför det nu använda magnesiet.
Det framhålls bl.a. att yttrium inte tar eld när det
sätts till järnbadet. Det är vidare mindre känsligt
för variationer i kylningen, har god verkan inom
ett stort koncentrationsområde och möjliggör
relativt snabb värmebehandling av gjutgodset.

För gjuterier, som inte arbetar kontinuerligt med
segjärn, har yttrium fördelen att rutinen behöver
ändras relativt litet och att processen inte behöver
kontrolleras lika noga som vid användning av
magnesium. Vidare är det tänkbart att man kan smälta
segjärnsskrot, då detta behåller en god del av
yttriumeffekten.

Det åtgår 1,5—2,5 kg yttrium per ton järn, och då
man i USA tillverkar ca 200 000 t/år segjärn, kan
det där finnas en god marknad för yttrium. Den
stora frågan är emellertid om dettas fördelar
uppväger dess höga pris, 20—25 $/lb (230—285 kr/kg),
dvs. minst 60 $/t segjärn (690 kr/t), medan
magnesium kostar ca 20 $/t (230 kr/t).

Man använde först cerium vid tillverkning av
segjärn, men det har betydande olägenheter. Den
koncentration, som är låg nog för undvikande av
cementit i vitt gjutjärn, är nämligen för låg för
bildning av en kompakt grafitstruktur. Man har därför
övergått till magnesium, och cerium spelar nu bara
liten roll fastän det kan konkurrera i pris.

Magnesium är emellertid långt ifrån idealiskt. Det
har låg kokpunkt, och dess ångtryck vid smält järns
temperatur är 10,5—15,8 mb. Vid 1 425°C faller
halten magnesium i behandlat järn med 0,01 % på 10
min, och järnet måste därför gjutas snabbt, om
man vill undvika att grafit i flagor bildas.

Cerium har mycket lägre ångtryck, och i yttrium
har man funnit en metall, som också har lågt ång-

tryck, ca 1 mb vid smält järns temperatur, men
saknar ceriums olägenhet. Yttrium försvinner
därför mycket långsammare än magnesium ur
smältan, och man kan effektivt minska förlusterna
genom att skydda järnytan mot oxidation med ett
slaggskikt (Chemical & Engineering News 11 dec.
1961 s. 75). SHI

Epoxiharts med latent katalysator

Ett sätt att erhålla stabila, lagringsbara blandningar
av epoxipolymer och härdare är absorption av den
senare i en molekylsil (Tekn. T. 1957 s. 498; 1958
s. 972). Härigenom kan man nämligen isolera
härdaren fullständigt från polymeren därför att dennas
stora molekyler inte kan tränga in i molekylsilens
trånga porer.

När man önskar härda polymeren frigörs härdaren
genom upphettning eller med ett
förträngningsmedel. Då molekylsilen, ett kristallint aluminosilikat,
har mycket stor affinitet till vatten (Tekn. T. 1959
s. 375), är luftens fuktighet ett tillräckligt effektivt
förträngningsmedel.

I USA kan man nu erhålla molekylsilar
innehållande enkla eller modifierade polyaminhärdare
eller en tertiär amin. När dessa ämnen kommer i
kontakt med epoxipolymeren ger de fria
väteatomer som spränger oxiranringarna och ger
tvärbindningar mellan polymermolekylerna. Denna reaktion
är starkt exotermisk, särskilt om en
polyaminhärdare används.

Temperaturen kan stiga till 205—260°C i en sats
på 450 g. Värmeutvecklingen blir mycket mindre,
om katalysatorn är absorberad i en molekylsil än om
den tillsätts ensam. Man kan därför nu utan risk
använda epoxiharts för inkapsling av värmekänsliga
elektronikdelar; hudskaderisken kvarstår dock.

Genom tillämpning av molekylsilmetoden har man
framställt en epoxipolymer, innehållande latent
katalysator, som inte förändras i lufttät burk under
flera månaders lagring. När den, struken i ett 75
(im tjockt skikt, utsätts för atmosfären härdar den
på mindre än 8 h vid rumstemperatur. Ett
epoxi-lim av samma typ kan härdas på 30 min vid 150°C.

I allmänhet ger en molekylsil, innehållande en
poly-amin, en produkt som är hållbar i 1 år och härdar
vid rumstemperatur i närvaro av vatten. Tertiära
aminer, t.ex. trietylamin, kan frigöras ur
molekylsilen genom upphettning eller förträngning eller
genom en kombination av båda metoderna. Sådana
produkters hållbarhet beror vanligen på polymerens
och härdarens art (Chemical Engineering 27 nov.
1961 s. 68; Materials in Design Engineering dec.
1961 s. 9). SHI

Radioaktiv bestämning av inaktiva joner

Vid Research Triangle Institute, Durham, USA, har
man utvecklat metoder för att utnyttja de
radioaktiva spårmetodernas högt uppdrivna känslighet
vid bestämning av inte radioaktiva joner.

Metoden är baserad på att den lösning som skall
undersökas får passera en jonbytarekolonn som
förut belagts med en lämplig radioaktiv substans.
Under vissa betingelser byts den aktuella inaktiva
jonen i provet kvantitativt mot en aktiv jon som
sedan kan bestämmas med en lämplig spårmetod.

Den nya metoden kan användas t.ex. för
bestämning av löst syre i vatten. I detta fall beläggs
kolonnen med den radioaktiva isotopen ""TI (en
/?-strå-lare med 4,1 års halveringstid). Då vattenprovet
passerar kolonnen oxiderar syret talliummelallen till
tallium (I)-joner, som går i lösning.

TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 41 j[129

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:45:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1962/1159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free