Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 42 - Nya metoder - Billigare komplexa metallhydrider, av SHl - Bearbetning av daimant med laser, av JRT - Ultraflotation, av SHl - Framställning av akrylat, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall kan emellertid natriumaluminiumhydrid lika väl
användas. Ar litiumderivatet nödvändigt, kan det
erhållas genom natriumderivatets omsättning med
litiumklorid. Kostar denna ca 90 ct/lb, bör
litium-aluminiumhydrid kunna säljas för mindre än 5 $/lb.
Natriumaluminiumhydrid tillverkas genom en
satsvis process som tar 3—8 h beroende på
temperaturen och använt lösningsmedel. Natrium och
handelns aluminiumpulver upphettas under vätgastryck
i en autoklav. Som lösningsmedel används alifatiska
eller aromatiska kolväten eller etrar. De senare ger
kortare reaktionstid och fordrar ett särskilt steg i
processen, vid vilket ett kolväte, såsom toluen
blandas med etern för utfällning av hydriden.
Vid 140 kp/cm2 tryck, 150°C reaktionstemperatur
och 2-molar koncentration erhålls hydrid i 99,5 %
utbyte räknat på natriet. Temperaturer över 160°C
och koncentrationer över 3-molar anses riskabla.
Reaktionstiden växer och utbytet avtar vid tryck
under 70 kp/cm2 och temperaturer under 140°C
(Chemical & Engineering News 18 dec. 1961 s. 45—
46). SH1
Bearbetning av diamant med laser
Vid försök inom General Electric, USA, har man
lyckats att med strålen från en rubinlaser på 200 j.is
skära ett 0,05 mm hål i en industridiamant med ca
6 mm diameter. Strukturella defekter kunde ej
konstateras. Strålen från lasern åstadkom en
temperatur av ca 5 500°C.
Man har tidigare försökt skära diamant med
elektronstrålar. Diamanten måste då placeras i vakuum.
Detta är ej nödvändigt då en laser användes.
Dessutom är lasermetoden både billigare och snabbare.
Rubinkristallen hade formen av en stav ca 20 cm
lång och ca 12 mm i diameter. Lasern arbetade vid
rumstemperatur men betydligt högre
strålningsenergier kan erhållas om lasern kyles med flytande
kväve (Electronics 18 maj 1962 s. 82). JRT
Ultraflotation
En amerikansk kommersiell anläggning för flotation
av kaolin enligt en ny metod skall tas i drift 1962.
Processen, som kallas ultraflotation, kan användas
för material med en kornstorlek under 1 um, medan
vanlig flotation inte kan utnyttjas, om den
genomsnittliga kornstorleken understiger 50 um. Den nya
metoden är därför lämplig för material som från
början är siam eller som ger siam vid målning.
I princip består ultraflotation i en adhesion av de
små partiklarna vid ett relativt grovkornigt
bärar-material som i sin tur bringas att fastna på
luftblåsor. Metoden har ursprungligen utarbetats för
rening av kaolin genom utflotering av titanhaltiga
föroreningar, men den öppnar nya möjligheter att
nyttiggöra t.ex. råfosfatslam, bauxitslam, järnmalm
från Mesabi och berylliummalm från Utah.
Ultraflotation kan utföras i vanliga celler och
med vanlig apparatutrustning i övrigt; vanliga
flo-tationsreagens i normal mängd kan användas, och
processen kan passas in i existerande system.
Vid vanlig flotation behandlas en vattensuspension
av ett finmalt material, innehållande det eller de
mineral som skall utvinnas, med ett lämpligt
reagens som ändrar mineralens ytegenskaper så att de
fastnar vid luftbubblor som blåses in i suspensionen.
Luften med vidhäftande mineralkorn flyter då upp
och kan skummas av.
Om mineralkornen är mycket små, tycks
luftbubblornas yta inte räcka till för alla korn som
skall fastna på dem, varför flotationen blir ineffek-
tiv. Man skulle visserligen kunna skapa
gynnsammare betingelser genom att blåsa in mer luft eller
minska luftblåsornas storlek, men sådana åtgärder
leder lätt till bildning av icke separerbara
suspensioner. Problemet kan emellertid då lösas genom
användning av ett bärarmaterial som vanligen
erbjuder en yta som är 10—15 gånger så stor som de
normala luftblåsornas. De fina mineralkornen tas
effektivt upp av bärarkornen och de relativt stora
aggregaten fastnar lätt på luftblåsorna.
Bärarens kemiska natur tycks inte vara viktig.
Valet av bärare kan därför bestämmas av sådana
faktorer som lokal tillgänglighet, kostnad eller
flota-tionssystemets pH. Typiska bärare är baryt,
kalksten, flusspat och kvartssand. De är vanligen
hydro-fila mineral (vätbara med vatten), behandlade med
reagens som gör dem oleofila (vätbara med oljaj.
Ibland används också naturligt oleofila mineral.
Optimal mängd bärare varierar givetvis med
flo-tationsmaterialets natur. Som en tumregel kan
anges att det behövs 250—700 kg bärare per ton
råmaterial, om 20—30 % av detta skall floteras ut.
I många fall kan bäraren användas flera gånger
utan separering från skummet. Vid rening av kaolin
med kalksten som bärare kan denna användas 8—9
gånger utan separering. När bäraren skils från
skummet kan den användas ett obegränsat antal gånger.
I allmänhet ingår det material, som man vill
utvinna, i skummet. Bäraren kan då skiljas från i ett
andra flotationssteg, genom en kemisk reaktion eller
på något annat sätt. Om gångarten går i skummet,
kan bäraren kastas tillsammans med den (Chemical
& Engineering News 16 okt. 1961 s. 52—54). SHl
Framställning av akrylat
I Ludwigshafen har BASF sedan 1956 en fabrik för
tillverkning av 24 000 t/år akrylsyraestrar genom
Reppe-syntes. Metoden, som uppges vara enkel och
i hög grad anpassbar, har sedan 1960 tillämpats i
en amerikansk version och i Freeport, Tex.,
utnyttjas den nu för framställning av metyl-, etyl-,
butyl-och 2-etylhexylakrylat samt akrylsyra.
Akrylsyra tillverkas först genom acetvlens reaktion
med koloxid och vatten enligt
C2H2 + CO + H20 —► CH2:CHCOOH
Acetylenen komprimeras till 5—6 at tryck och får
passera uppåt genom ett fyllkroppstorn i vilket den
möter en ström av tetrahydrofuran. Acetylenen går
i lösning, och inerta gaser lämnar tornets topp.
Acetylenlösningen pumpas till en
högtrycksreaktor tillsammans med vatten och en mycket utspädd
lösning av ett nickelsalt som tjänstgör som
katalysator. Vidare pumpas till 80 at tryck komprimerad
koloxid in i reaktionskärlet.
Reaktionen, som är exotermisk (25 500 kcal/mol),
genomförs vid 200°C i vätskefas och med acetylen
i överskott. Icke reagerad acetylen och någon mängd
andra gaser, vilka lämnar reaktorn, går till en
skrubber. I denna löses acetylenen i
tetrahydrofuran och förenas med den erhållna akrylsyran som
också är löst i tetrahydrofuran.
Blandningen går till en avgasningskolonn. I denna
frånskils acetylen ooh icke reagerad koloxid,
tvättas i vatten och återförs i processen. Vätskan går
till destillation för återvinning av
tetrahydrofura-nen och rening av akrylsyran. Den förra avgår som
en azeotrop med vatten vilken går till tvättomen.
Metyl- och etylakrylat görs i en bädd av jonbytaren
Dowex 50. En blandning av akrylsyra och överskott
av metanol respektive etanol pumpas genom
jon-bytarbädden. Den erhållna lösningen av ester i alko-
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 42 2171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
