Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 43 - Problemet generell datamaskin och en lösning — D21, av Börje Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längd är ett — som vi skall se ej ens det bästa.
Små minnen å andra sidan (vanliga i
maskiner för kommersiell bearbetning) motverkar
kompakt lagring genom att tvinga till korta
datablock på banden. Det finns maskiner med
variabel ordlängd, vilka har så litet minne att
packningen på band blir så liten, på grund av
korta block, att många gånger mera förloras
härigenom än som vinnes genom variabla
ordlängden.
En annan vanlig uppfattning, som det finns
anledning vara på sin vakt mot, är att
problemet kompakt lagring på magnetband skulle
vara specifikt för kommersiell bearbetning. I
verkligheten är detta problem specifikt för
användningen av magnetband.
Eftersom dessa fördomar om nödvändigheten
av variabel ordlängd — realiserad genom
användning av minnen med direkt adressbara
positioner för alfanumeriska tecken
(teckenmaskiner) — kommit att bli djupt rotade på
många håll torde det vara nödvändigt att
något ingående studera detta problem, dvs.
problemet om kompakt lagring på band.
Problemets bakgrund är att olika slag av data
kräver olika utrymme. Data har alltså själva
variabel längd. Det finns härvid två olika slag
av variation. Ett ligger i att olika dataslag har
olika utrymmesbehov vid ett och samma
tillfälle (statisk längdvariation eller längdolikhet).
Dessutom kan samma dataslag kräva olika längd
vid olika tillfällen (dynamisk längdvariation).
Exempel på statisk längdolikhet är: Uppgift
om år kräver fyra decimala tecken, uppgift om
namn t.ex. 30 alfabetiska tecken. Exempel på
dynamisk längdvariation är: "Bo Ek" kräver
fem alfanumeriska tecken. Nästa
förekommande namn kan vara "Börje Langefors" som
kräver 15 tecken, i båda fallen inklusive tecknet
för mellanslag.
När data med olika längd blandas om
varandra kräver naturligtvis datamaskinen
information om de olika datas lägen, för att kunna
bearbeta dem. Härvid sammanföres alla data
som ingår i en bearbetning till en post. I ett
förrådsregister t.ex. sammanföres alla data om
en och samma detalj till en post, vilken
identifieras med detaljens nummer. Om en sådan
post inläses från ett magnetband till maskinens
minne så att postens första tecken kommer i
en förutbestämd minnesposition räcker en lista
över postens olika data, i den ordning de
förekommer, samt information om respektive
datalängder till för att datamaskinprogrammet skall
kunna lokalisera varje enskild data-term och
hämta den för bearbetning.
Om data har dynamiskt variabel längd måste
givetvis varje post själv medföra information
om längderna. Vid statisk datalängd kan
informationen alternativt vara inlagd i programmet.
Av detta följer att dynamiskt variabla data ej
medför fördelar vid korta termer.
Längdinformationen kan ges antingen med
hjälp av ett särskilt tecken i varje term vilket
markerar termens slut "word mark" eller
genom separata längdinformationstermer. Maski-
ner med variabel ordlängd konstrueras så att
varje minnesadress åsyftar en grupp om t.ex.
sex binära minnespositioner (t.ex.
magnet-kärnor). En sådan grupp kan ånge 64 olika
kodkombinationer som var och en kan
motsvara ett tecken dvs. en siffra, bokstav eller en
typografisk symbol (t.ex. "?").
I sådana teckenmaskiner användes ofta en
särskild kodkombination (om sex positioner)
såsom slutmärke. Därvid förlänges varje term
med detta tecken, alltså med 6—7 (binära)
positioner och man får alltså ett extra
minnesbehov, ett "gränspålägg". En teckenmaskin kan
i stället konstrueras så att i varje tecken [-till]ägges-] {+till-
]ägges+} en extra binär position för
gränsmarkeringen. Man får i detta fall alltså ett
gränspålägg av en position på sex. I denna
konstruktion blir det emellertid möjligt att låta
gränsmärkena och de extra positionerna därför,
endast förekomma i minnet och ej på bandet.
Bandlagringen befrias då från gränspålägget.
Maskiner för kommersiell databehandling,
vilka ej har inbyggd variabel ordlängd, brukar
förses med särskilda operationer som förmår
att ur ett adresserat ord hämta en angiven del
— varvid alltså ett särskilt utrymme i
instruktionen fordras för att, inom ordet, adressera
första och sista positionen av den önskade
ord-delen. I sådana maskiner kan flera termer
packas i samma ord. Det är dock därvid ej
lämpligt att låta någon term skära ordgränsen.
Programmeraren får alltså vid dessa maskiner
lägga pussel med termerna för att fylla orden så
bra som möjligt. Alla ord blir i regel ej fyllda
varför man här åter får en form av
gränspålägg.
I D21 användes ingen av de här beskrivna
anordningarna. Data lagras trots detta fullkomligt
kompakt på bandet. Ordgränserna nonchaleras
därvid. För statiska data uppstår på bandet
inget gränspålägg. Dynamiskt variabla data
åtföljs av längdinformation. Informationen för
lokalisering av de olika termerna inmatas till
programmet som medelst en särskild
"uppackningsdel" hämtar termerna, en efter en, från
den minnesarea dit de matats från bandet, och
lägger dem i en serie separata ord.
D21’s orderstruktur underlättar denna
operation, dess snabbhet gör att den endast tar ringa
tid i förhållande till bandtiden. Medan denna
metod ej kräver gränspålägg på bandet, vilket
är det väsentliga, motsvarar den erforderliga
längdinformationen i programmet ett
gränspålägg i minnet. Ett block av data på magnetband
innehåller normalt ett stort antal poster. För
varje band reserveras normalt två
inmatningsareor i minnet vilket fördubblar antalet
postutrymmen i minnet med två. För flertalet av
poster krävs normalt ett och samma
uppackningsprogram, varför dettas längdinformation
försörjer flera poster. På detta sätt reduceras
gränspålägget per post i minnet. I
"teckenmaskiner" erhålles för övrigt också en
motsvarighet till detta gränspålägg vid programmet
(utöver gränstecknet) därigenom att
adresseringen per tecken i stället för per ord om flera
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 43 J25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
