Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 43 - Nya metoder - Kiselsyrasol stabil inom stort pH-område, av SHl - Konsumerbara volframelektroder, av SHl - Framställning av superfosforsyra, av SHl - Glansbetsning av magnesium, av SHl - Tillvaratagande av svavelväte vid svartlutsindunstning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Partiklarna har en permanent negativ laddning
genom att hydroxyljoner adsorberats vid dem.
Denna laddning finns alltid, oberoende av lösningens
pH, och den är så stor att den hindrar partiklarna
att kollidera. Den permanenta laddningen
motverkar också hydroxyljoners katalytiska effekt som
normalt leder till agglomerering av hydroxylerade
kiseldioxidpartiklar (Chemical & Engineering News
2 okt. 1961 s. 69). SHI
Konsumerbara volframelektroder
Enligt en ny metod för tillverkning av
konsumerbara volframelektroder för ljusbågssmältning i
vakuum använder man en kombination av bränn- och
stuksvetsning för hopfogning av 25 X 150 mm
sintrade volframstavar. I en vanlig 100 kVA
brännsvets-apparat har man stumsvetsat stavar i
argonatmo-sfär. Metoden är snabb och ger fogar med nästan
fullständig bindeyta.
Fogar med stor kontaktyta är nödvändiga för
konsumerbara volframelektroder därför alt man måste
använda hög ström vid smältningen. Om en
bindeyta är för liten, överhettas den, och elektroden
brister. Den stora bindeyta, som erhålls vid
bränn-stuk-svelsning, gör att spänningsfallet förskjuts till
elektrodspetsen och ljusbågen, varigenom smältningen
blir effektiv.
Man kan foga samman volframstavar genom
gas-bågsvetsning eller med gängförbindningar, men
båda metoderna har nackdelar. Vid svetsningen blir
bindeytan ofta för liten. En gängförbindning ger
visserligen tillräckligt stor kontaktyta, men den
nödvändiga bearbetningen av volframstavarna är
besvärlig och dyrbar (enl. Battelle Memorial
Insti-tute). " SHI
Framställning av superfosforsyra
Superfosforsyra är en värdefull ingrediens i
högkoncentrerad konstgödsel (Tekn. T. 1959 s. 1281,
1306; 1961 s. 52). Den innehåller nämligen 76 %
P205 mot den vanliga 75-procentiga fosforsyrans
54 %. Den är vidare mindre korrosiv än vanlig
ortofosforsyra och kan lätt överföras till 75 %
syra (ortofosforsyra) genom vattentillsats.
Superfosforsyrans egenskaper beror delvis på dess
halt av polyfosforsyror såsom H4P207, H5P3O10 och
H6P40j8. Både vattenfri ortofosforsyra med 72,4 %
P205 och pyrofosforsyra med 79,8 % P205 är fasta
vid rumstemperatur, men superfosforsyra, vars halt
av P205 ligger mellan de fasta syrornas, är flytande.
Vid tillverkning av superfosforsyra bränns fosfor,
framställd i elektrougn (Tekn. T. 1951 s. 1093), med
luft under samma betingelser som vid tillverkning
av vanlig ugnsfosforsyra. Avvikande är däremot
behandlingen i "hydratorn" där förbränningsgaserna
kyls med strålar av vatten eller utspädd syra och
fosforpentoxiden reagerar med vatten till en
fosforsyradimma.
Man kan göra superfosforsyra genom att bara
minska vattentillförseln i hydratorn, men
temperaturen i denna blir då högre och korrosionen
starkare. Det är därför fördelaktigt att hålla ned
temperaturen genom extra indirekt kylning. Bäst är då att
kyla produkten i en värmeväxlare och återföra en
del av den till hydratorn.
Tennessee Valley Authoritys förbättrade fabrik i
Wilson Dam ger nu ca 5,25 t/h superfosforsyra.
Dess förbränningskammare är av grafit och
vattenkyld; per timme bränns ca 1,6 t fosfor. Gas av
650°C går från kammaren till en hydrator, inklädd
med koltegel, i vilken den besprutas med vatten,
utspädd syra och 680 1/min återförd
superfosforsyra. Ungefär hälften av fosforpentoxiden faller ut
som superfosforsyra i hydratorn. Besten avgår som
en dimma med 95°C temperatur och utvinns i
elek-trofilter som utspädd syra vilken sprutas in i
hydratorn. Bestgaserna släpps ut igenom en skorsten.
Superfosforsyran rinner från hydratorn vid ca
150°C till en behållare av stål AISI 316 (17 % Cr,
12 % Ni, 2,5 % Mo), innehållande kylvattenspiraler.
Syran rörs om för ökning av värmeöverföringen. En
produkt med 95°C temperatur rinner till ett
mellan-kärl från vilket en del pumpas till hydratorn (M M
Striplin i Chemical Engineering 18 sept. 1961 s. 160
—162). SHI
Glansbetning av magnesium
I en amerikansk fabrik görs väskor med
magnesium-ramar. Dessa kromaterades förr och målades, men
denna behandling har nu ersatts med blankbetning
och elektrostatisk sprutning med en klar brännlack.
Man har därigenom enligt uppgift erhållit ett bättre
utseende och en hållbarare yta.
Magnesium glansbetas i en järn (III) nitratlösning,
betecknad Dow Chemical Treatment No. 21, som
uppges vara en förbättrad upplaga av de tidigare
No. 15 och No. 16. Dessa har vållat vissa
svårigheter i form av ojämna resultat. Lösning No. 21
innehåller 180 g/1 kromsyra, 40 g/1 järn(III)nitrat
och 2,6 g/1 kaliumfluorid. Betningsprocessen består i
rengöring i alkalisk lösning, 2 min;
kallvattenspolning, 12 s;
förbetning i 7 % salpetersyra, 36 s;
kallvattenspolning, 12 s;
betning i lösning No. 21, 2 min;
kallvattenspolning, 12 s;
blekning i sodalösning, 48 s;
kallvattenspolning, 12 s;
varmvattenspolning, 12 s
Hela processen, som tar 6 min 4 s, utförs
automatiskt. Förbetningen i salpetersyra, vid vilken 12—
25 |im metall löses, verkar polerande samt ökar
också järnnitratlösningens livslängd och förkortar
behandlingstiden. Vid den slutliga betningen avlägsnas
ca 7,5 [im metall. Vid behandlingen i sodalösning
avlägsnas färgning som inte tagits bort vid
kall-vattenspolningen (Materials in Design Engineering
dec. 1961 s. 10—11). SHI
Tillvaratagande av svavelväte
vid svartlutsindunstning
Vid Husums sulfatfabrik har man sedan februari
1961 tvättat utluftningsångorna från
svartlutsin-dunstningen med alkali för att tillvarata svavelväte
och hindra detta att komma ut i atmosfären. Det
utvinns praktiskt taget kvantitativt i en mängd av
ca 4 kg/t massa. Den erhållna sulfidhaltiga
lösningen blandas med vitluten och används vid kokningen.
Erforderlig apparatur består i princip av en
skrub-ber med cirkulationspumpar och värmeväxlare.
Anläggningskostnaden är relativt låg. Eleffektbehovet
är ca 20 kW nästan oberoende av fabrikens storlek,
och ångförbrukningen är ca 15 kg/t massa.
Driftsäkerheten uppges vara stor och
underhållskostnaderna försumbara för en rätt utförd anläggning.
Vid svartlutens indunstning frigörs mycket
svavelväte, som vållar flera olägenheter, såsom dålig lukt,
risk för förgiftning, korrosion och vattenförorening.
Mängden frigjort svavelväte kan minskas genom
oxidation av luten i luftningstorn. Denna metod har
provats i flera fabriker men har i vissa fall måst
överges på grund av driftsvårigheter.
1206 TEKNI.SK TIDSKRIFT 1962 H. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
