Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 48 - STF - »Levande» maskiner - Dislokationer i metaller - Nytt om ljusbågsskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över ämnet: Självreparation och självreproduktion
i automatumteoretisk belysning (Tekn. T. 1962 s.
697—701).
Han började med att beskriva en modell för ett
deterministiskt system och en elementarhändelse hos
denna som en avbildning mellan två
tillståndsmängder. Introducerar man felbegreppet leder detta till
ett indeterminisliskt system och för detta är
livslängden ett väsentligt begrepp. Klassificerar man
komponentfelen efter statistiska grunder så kan man
skilja mellan temporära, stationära och permanenta
fel. De temporära felen kan man skydda sig mot
genom att bygga systemet med redundans, dvs. med
överskott på komponenter. Med de stationära felen,
som återkommer för varje aktivering av
komponenten, är detta svårare och för stora system kan
dessa fel lätt leda till en livslängd väsentligt mindre
än vad de enskilda komponenterna har. Med
redundans i systemet kan situationen visserligen
förbättras men livslängden för systemet kan inte göras
större än för komponenterna.
En ytterligare ökning av livslängden kräver
reparationer. Funktionsenheterna för systemet måste
utformas så att de ger indikering av vissa fel och
har anordningar för att ersätta felaktiga enheter.
Lövgren visade exempel på felindikerande logik för
grind- och kontaktnät. Ett sådant system blir
själv-reparerande och livslängden kan göras väsentligt
större än komponentlivslängden men fortfarande blir
systemets livslängd ändlig.
Livslängden kan göras obegränsat stor, om man
i stället för ett enstaka automatum betraktar en hel
population av sådana enheter som dessutom skall
vara självreproduktiva. Populationen blir därigenom
växande, fig. 1.
Hur man skall förhindra att dåliga egenskaper
alstras och ärvs i en population av automata, ville
auditoriet veta i diskussionen. Där berördes också
svårigheten att påvisa att ett automatum arbetar
korrekt då även ett referenssystem kan vara
behäftat med fel.
Som en avslutande reflexion må nämnas att en
prövning och spridning av de idéer som framfördes
i föredraget till praktiskt arbetande tekniker
försvåras av en ganska speciell terminologi och
begreppsbildning.
Dislokationer i metaller
Vid Tekniska Fysikers sammanträde onsdagen den
7 november berättade Roland Kiessling, chef för
Institutet för Metallforskning, om aktuella problem
inom metallfysiken. Han gav först en snabb exposé
över vår bild av det metalliska tillståndet och gick
därefter mera i detalj in på dislokationer och andra
defekter och deras inverkan på metallernas
egenskaper.
En metall deformeras i allmänhet vid en
skjuvspänning som är 100—1 000 gånger mindre än vad
man skulle vänta sig enligt teoretiska beräkningar
för en perfekt kristall. För att förklara denna
skillnad infördes dislokationsteorin för snart 30 år
sedan.
Fram till 1956 har emellertid de experimentella
bevisen för dislokationernas existens varit mycket
indirekta. På senare tid har dock flera
observations-metoder kommit fram, viktigast av dem är
genomstrålning av tunna metallhinnor i förbättrade
elektronmikroskop. Dislokationerna åstadkommer då
kontrast i bilden genom att den del av
elektronstrålen som reflekteras i de störda atomplanen avlänkas
så att den ej passerar objektivöppningen.
Kiessling kunde nu göra en intressant jämförelse
mellan dislokationsteorins tidigare förutsägelser och
it u t i >
Fig. 1. Löfgrens
föredrag om [-självreproduce-rande-]
{+självreproduce-
rande+} maskiner
har diskuterats
på ledarplats i
Jordbrukarnas
Föreningsblad
som även bett
Staffan att
åskådliggöra
fenomenet.
elektronmikroskopbilder av dislokationer, t.ex.
visande dislokationsstockning vid en korngräns.
Teorin har i allmänhet bekräftats och de
elektronmikro-skopundersökningar som nu kommit i gång, bl.a.
vid Institutet för Metallforskning kommer att
komplettera teorin med kvantitativa data. Staplingsfel,
som uppstår t.ex. i ytcentrerade kubiska gitter
genom att en kantdislokation uppdelas i två partiella
dislokationer, har tilldragit sig ökat intresse i
samband med studier av spänningskorrosion.
Staplings-felens energi per ytenhet kan i regel bestämmas ur
elektronmikroskopiska bilder.
Till sist beskrev Kiessling ett annat modernt
hjälpmedel som användes vid Institutet för
Metallforskning, nämligen elektronmikrosonden. Med denna kan
man utföra lokal analys av områden med en
utsträckning ned till en mikron och t.ex. avgöra om
ett tillsatt ämne är homogent fördelat eller anrikat
i grundmetallens korngränser. Som svar på en fråga
sade Kiessling, att även om vi har fått betydligt
vidgade aspekter på problemen inom metallfysiken,
så är det ännu ett stycke kvar innan man kan
"konstruera" legeringar med avsevärt mycket bättre
egenskaper än de nuvarande har.
Nytt om ljusbågsskydd
SER hade fredagen den 7 november besök av H
Kläy från Porzellanfabrik Langenthal, Schweiz, som
berättade om nya rön rörande ljusbågsskydd. Den
ljusbåge som bildas vid överslag över en isolator
ger en stark värmeutveckling om
kortslutningseffekten i felstället är hög. Isolatorn skadas lätt.
Ljus-bågsfenomenet utspelas mycket snabbt. Genom att
filma förloppen med färgfilm med 3 000 bilder per
sekund har man fått möjlighet att i ultrarapid
studera ljusbågens tändning och utveckling. Med
ledning av dessa studier har Ijusbågsskydden för
Lang-stab-isolatorer kunnat successivt förbättras.
I Ijusbågsskydden utnyttjas de elektrodynamiska
krafter, som verkar på plasmaslöjan i ljusbågen,
till att räta ut ljusbågen och föra ut den från
iso-latorns yta. Skyddsarmaturen ges formen av icke
helt slutna ringar. Även om ljusbågen tänt genom
krypström på isolatorns yta, så hoppar den först
över till skyddsringen och vandrar sedan till
dennas öppna ände med en hastighet av ca 10 cm per
halvperiod. Genom att utforma ringens ändar på
lämpligt sätt kan ljusbågen sedan riktas ut från
isolatorn; lämpligaste formen är här inte, som man
länge trott, en mot ljusbågen riktad spets, utan ett
rundat hörn.
I diskussionen togs bl.a. möjligheterna upp att
utnyttja de av föredragshållaren beskrivna skydden
också på de i Sverige använda kåp- och
pinnisola-torerna. Här finns emellertid inte som på Langstab-
1354 TEKNI.SK TIDSKRIFT 1962 H. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
