Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 48 - STF - Super Caravelle - Japan som malmköpare - Bättre bostadsmiljö - Planering enligt kritiska linjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vikten 62 t och passagerarkabinen rymmer 100
sittplatser, fyra i bredd. Det senaste projektet har
ökade dimensioner, längd 51,8 m och spännvidd 24,3 m.
De fyra motorerna är av typ Bristol Siddeley
Olympus 593/3, vardera med drivkraften 13 Mp. För
acceleration och stigning utnyttjas måttlig
efterför-bränning. Bland aerodynamiska särdrag märks den
extrema deltavingen med S-formad framkant och
mycket liten profiltjocklek, 3 % vid kroppssidan och
2,15 % i spetsen samt svag negativ profilvälvning.
Flygplanet saknar höjdstyrverk, bl.a. emedan
vind-tunnelproven visat att ankstyrverk bl.a. krävde
onödigt stor fenyta. Farten i landningsplanen är
densamma som vid DC8 och Boeing 707, dvs. 260 km/h.
Flygplanet beräknas börja provflygningarna 1966
och de första två prototyperna kommer att genomgå
minst 4 000 h flygprov för erhållande av
typcertifi-kat. Reguljär trafik bedöms kunna börja 1969.
Dessförinnan skall man ha genomfört ett
provningsprogram som är avsevärt mera omfattande än för
utvecklingen av Caravelle. Satre uttryckte en
förhoppning att Super Caravelle skall komma att betraktas
som ett europeiskt projekt och antydde möjligheten
av utvecklingssamarbete med flera länder, t.ex.
Tyskland.
Vid den efterföljande diskussionen framförde Bo
Lundberg ett flertal synpunkter i den mot
överljuds-flyg kritiska anda, som nyligen framförts i hans
Guggenheim-föreläsning vid Icas-kongressen (Tekn.
T. 1962 s. 1265). Satre bemötte dessa synpunkter
med viss framgång och framhöll bland annat
skämtsamt att problemet med lång restid på marken borde
lösas med "överljudsbussar".
Japan som malmköpare
Vid Svenska Bergsmannaföreningens sammanträde
fredagen den 16 november höll Jonas Nordenson,
Grängesbergsbolaget, föredrag om "Japan —
storköpare på världsråvarumarknaden".
Utom det tyska och italienska "undret" har vi nu
även att räkna med det japanska med en stegring
av nationalinkomsten med ca 10 % varje år. Den
tidigare handeln var inriktad på huvudsakligen den
asiatiska delen av världen och bestod av "lälta"
varor. En omläggning har under 1950-talet skett til!
tung och mer kapitalkrävande industri, och en
samtidig fördjupning till högre kvalitet inom
finmekaniska grenar. Exporten och importen har parallellt
härmed utvidgats till att omfatta andra världsdelar
och framför allt Nordamerika. Nordenson
underströk den höga utbildningsnivån med nioårig
skolplikt och 45 %, som går till vidareutbildning trots
en ökning av folkmängden till 70—93 milj. (på 4/5
av Sveriges yta).
Under 1960-talet inriktar man sig på en
fördubbling av nationalinkomsten. Det ökade råvarubehovet
gäller framför allt olja och malm, ty
stålproduktionen, i stort sett utan egna råvaror, skall ökas från
nuvarande 25 till 50 Mt/år 1970, med en
malmimport av 40—45 Mt fördelad på Indien 15,
Sydamerika och Australien vardera 10, Nordamerika 3 och
närbelägna asiatiska länder 7 Mt/år.
Det karakteristiska för organisationen av den
japanska råvaruimporten är att man främst är
intresserad av rika malmer från stora fyndigheter, att
stålindustrin uppträder samlat på marknaden, att
man hjälper till med prospektering och anläggningar
av nya gruvor, och att importen är hopkopplad med
en samtidig export av maskiner och utrustning.
Nordenson ansåg, att Japan under det kommande
decenniet kommer att upphöra att vara ett
låglöneland och poängterade långsiktigheten och
planmässigheten i utvecklingstrenden. Han dolde samtidigt
inte, att risker finns att planerna inte kan
genomföras i avsedd takt.
Bättre bostadsmiljö
Arkitektföreningen sammanträdde måndagen den 19
november på STF för att diskutera "en bättre
bostadsmiljö" i anslutning till den livliga pressdebatt
som tre unga, missnöjda arkitekter tänt med en
uppsats i "Arkitektur".
Hans Brunnberg var förste inledare, och han drog
en lans för ett motstånd mot det alltför tekniskt
inriktade, den teknik, som ibland bestämmer mer över
byggandet än kvalitetssynpunkter. Som representant
för de unga framträdde Mats Edblom, som var glad
över att de väckt just så mycken debatt som de
hoppats. Han ville dock poängtera, alt de nog kände
sig ganska osäkra på problemens lösning, bara starkt
kände, att det finns problem.
Som tredje talare kom Sune Lindström, den i
debatten hårdast kritiserade. Han hävdade, all även
till de stora hus, som han ritat, bör det finnas
människor som vill komma, så olika som de är. Han
menade också att det nya — den stora skalan —
tycks skrämmande framför allt på grund av att
den är ny. Det måste vara huvudsaken att varje
miljö får sitt egenvärde.
Ivar Jonsson konstaterade att i stort sett samma
frågor tas upp utanför Sveriges gränser, och att
ungefär samma saker presteras där. Det faktum att
våldsamt stora byggenheter uppförs även i utlandet,
kan dock inte vara något kriterium på att det är en
god väg. Om man säkert vet, att man med det stora
huset vinner en bättre bostadsform än med andra
skall man medverka till deras tillblivelse, annars
skall man avstå.
Den debatt som sedan följde blev tyvärr mindre
engagerad än man hade anledning hoppas, detta
trots att flera talare gjorde allvarliga försök att
blåsa liv i den. Redaktör Olle Bengtzon visade en
serie bilder över några av våra värsta höghus, och
han berättade om hur det gick till när Solna
förkastade Forbats moderata centrumplan och
trefaldi-gade exploateringen inom området. Björn Linn
saknade stadskänslan i våra förorter. Dynamiskt
fungerar de nog riktigt, men det är också allt. Bengt
Gate önskade i någon mån en återgång till den
stenstad som gav oss ordentliga gaturum. Någon
menade, att även om arkitekterna presterade dåliga
saker, så var det innerst inga fel på deras
ambitioner. Detta ifrågasattes starkt av andra.
Planering enligt kritiska linjen
"Program evaluation and review technique" — Pert
— är ett planeringssystem, som lämpar sig för
mycket stora projekt av engångsnatur (Tekn. T. 1962
s. 737—-743). I första hand har Pert använts för
planering av utvecklingsarbetet för att få fram nya
ubåtar, robotar och flygmaskiner. Det har i Sverige
provats av bl.a. Saab, och Olle Ekstrand från detta
företag berättade i Sifeo tisdagen den 20 november.
Man ritar först upp ett "strukturschema", som
visar i vilken ordning de olika aktiviteterna
(operationerna) kan utföras. För varje aktivitet uppskattas
erforderlig tidsåtgång och genom att använda
datamaskiner kan man därefter snabbt fastställa, hur
lång kalendertid projektet kommer att ta om allt
går efter beräkning. Finner man, att denna tid ej
kan accepteras, söker man göra upp ett nytt
"strukturschema", där den "kritiska linjen" blir kortare.
En dalamaskinkörning ger upplysning om ny
leveranstid.
Systemets förtjänst ligger snarare i att man snabbt
kan planera om, för att få kortast möjliga leverans-
1356 TEKNI.SK TIDSKRIFT 1962 H. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
