Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERGSHANDTERING
51
Den malmkvantitet, som utvinnes genom anrikning och sovring, har varit i oav*
bruten tillväxt såsom framgår av motstående diagram.
MALMERNAS RÖSTNING, BRIKETTERING OCH SINTRING.
För malmernas röstning användes vid 70*talets början praktiskt taget endast den
på 1850»talet konstruerade s. k. Westmanska rostugnen, vilken också för röstning av
styckemalmer är den ännu i dag enda använda. I och med anrikningens tilltagande
betydelse uppstod emellertid behovet att finna en rostningsmetod för pulverformiga
malmer, varjämte för deras tillgodogörande i masugnen i större utsträckning erfordra*
des, att desamma på ett eller annat sätt måste aglomereras. Man kan säga att det
huvudsakligen är detta problem, som inom röstningens område varit det mest fram»
trädande, och även om röster av och till höjts för behovet av effektivare och för*
bättrade metoder för styckemalmernas röstning, hava dock framstegen härutinnan
varit praktiskt taget inga.
Den första praktiska lösningen av problemet att rosta pulverformiga malmer och
göra dem användbara för masugnsprocessen gavs i början av 1900«talet av Gröndal
genom hans bekanta briketteringsmetod utan bindemedel. Strävan efter att und*
komma kostnaderna för briketteringen samt delvis också de ganska dryga bränsle*
kostnader, som metoden medförde på grund av att endast relativt högvärdigt bränsle
kunde användas, gav. sedermera anledning till åtskilliga försök att i samband med
den pulverformiga malmens röstning söka genom sintring erhålla densamma i stycke*
form. Den metod, som i Sverige i detta hänseende kommit i bruk, är uteslutande
den s. k. Greenwalts sintringsmetod med användande av träkolsstybb såsom bränsle.
Metoden infördes omkring år 1915 och har sedermera nått en betydande spridning.
TACKJÄRNSTILLVERKNINGEN.
Några förändringar i blästermasugnarnas konstruktion eller skötsel av sådan natur,
att de kvinna anses bilda epok, hava under perioden icke inträffat. Utvecklingen har
skett så småningom steg för steg. Den allmänna tendensen kan sägas vara, att man
sökt öka produktionen genom byggandet av större ugnar, öka beskickningarnas järn*
halt och använda mera lättreducerade malmer, allt i syfte att nedbringa arbetskost*
nåden och framför allt kolkostnaden. I vad mån detta lyckas framgår därav, att
omkring år 1870 dygnstillverkningen pr masugn uppgick till c:a 7 ton i genomsnitt
för att nu vara uppe i över 20 ton, d. v. s. masugnarnas kapacitet har i stort sett
3*dubblats. Kolåtgången pr ton tackjärn kan tyvärr icke med säkerhet bestämmas
för år 1870, men torde enligt tillgängliga uppgifter utgjort i medeltal c:a 78 hl. År
1900 var denna siffra 73,2 hl och 1917 56,6 hl, d. v. s. en besparing av i genomsnitt
21 hl eller 27 y» har åstadkommits under 50*årsperioden. Betydelsen av denna siffra
framgår bäst därigenom att år 1918 genomsnittspriset på träkol var kr. 2: 55 pr hl,
och pr ton tackjärn utgör besparingen sålunda kr. 53: 55. Det är att märka att de
anförda siffrorna gälla hela landet och sålunda beteckna de genomsnittliga framstegen.
I verkligheten äro de tekniska framstegen avsevärdt större, i det att masugnar nu finnas
av modern konstruktion, som arbeta med 46—48 hl kolåtgång. Vid bedömandet av
olika masugnars kolåtgång måste dock hänsyn tagas till kolens kvalitet, och ovan*
stående låga siffror få därför ej utan vidare tillskrivas endast förbättringar uti mas*
ugnens konstruktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
