Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det tendensromanen är en roman, i hvilken
författaren söker bibringa läsaren en viss öfvertygelse i
någon social fråga. Åtminstone för närvarande anse vi
denna förklaring riktig — framtiden kan framställa nya
frågor och — om den för deras lösande å poesiens
väg bibehåller samma konstform — möjligen gifva
ordet tendensroman en något modifierad betydelse.
3. Det förnämsta, ständigt återkommande och
närmast för handen liggande inkastet mot
tendensromanen är just det att den har en tendens. ”En
dikt”, säger man, ”är icke mera ett konstverk, så snart
en annan afsigt än dess frambringande för sin egen
skull legat till grund för dess produktion. Jemte det
rent ästhetiska syftemålet kan icke något annat ingå i
konstproduktionen utan att densamma derigenom
urartar eller rent af upphäfves.” — Denna anmärkning
tyckes så till vida riktig, som den omedelbarligen
härflyter ur sjelfva definitionen på den ästhetiska
förmågan. Men den beror på en alltför ensidig och
ofullständig uppfattning. Våra filosofer medgifva
nämligen uttryckligen att den ästhetiska förmågan lika
litet som den theoretiska eller praktiska någonsin
framträder fullkomligt isolerad. Vi kunna endast uppfatta
menniskoanden såsom företrädesvis riktad åt det ena
eller andra hållet. Så framträder den såsom
öfvervägande ästhetisk blott då när de begge andra
hufvudriktningarne icke äro herrskande. Men då
menniskoanden icke består af trenne delar, utan af oss
endast uppfattas såsom verkande inom trenne sferer
eller rättare med trenne, för vår uppfattning
skiljaktliga, ändamål, hvilkas gränsskilnader torde blifva svåra
att vid hvarje tillfälle skarpt och bestämdt uppdraga
och hvilka oupphörligen slå öfver i hvarandra, torde
det blifva vanskligt att begära en såder rent och
oblandadt ästhetisk själsriktning hos konstnären. Han
är ju dock äfven menniska, han lefver i ett samhälle,
hvars förtjenster och brister nödvändigt måste falla
honom i ögonen, han är tänkande och måste i följe
af sin natur fälla omdömen och fatta öfvertygelser
öfver hvad han ser utom sig. Äfven då han befinner
sig i den möjligast oblandade ästhetiska sinnesstäm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
