Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin mor med hundra förbannelser, att han aldrig ville
taga någon hustru, om hon icke ville permittera
honom att få mig.» Och i vredesmod synes han
hafva skilts från modern, då han efter slutad
tjänstledighet återvände till Stcttin. Ilans moder torde
aldrig hafva återsett honom, och klagar ännu ett par
år därefter, att han falskeligen hade umgåtts med
henne och varit »mycket obstinat och rätt ovettig. Gud
förlåte honom det; huru han skildes ifrån mig, det
lärer aldrig gå utur mitt hjärta.»
Tills vidare hade dock grefvinnan Juliana gått
med seger ur denna tvist. Hennes make hade på
hennes uppmaning förklarat, att han aldrig skulle
gifva sitt samtycke, och korteligen föreställt sonen,
att detta giftermål skulle leda till bådas olycka, »ty»,
heter det, »först gör han ingen allians därmed, och
sedan har han intet medel, att de kunna subsistera».
Och de båda älskande hade, innan han reste, skenbart
gifvit vika för modrens energiska vilja.
Fröken Juliana hade lämnat grefvinnan den ring,
hon erhållit af sin fästman, »så att hon nu inte annat
vet», heter det i ett af hennes bref, »än att det är
ute med oss, ej heller någon annan.»
Men länge förblef det icke en hemlighet för den
skarpsynta grefvinnan, att förbindelsen ingalunda var
slut. Ett år efter dessa stormar gladde hon sig öfver
de hotande krigsutsikterna, som hindrade hennes son
att lämna sitt regemente. Hon hade kommit under
fund med, att han eljest ärnat komma till Stockholm
och »fullborda sin dessein. Gud vare lof som det
afvände! Om det nånsin sker uti min lifstid, så är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
