Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 Om Akka-Folket af Prof. Christian Lovén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Bd. L N:r 1. — Christian lovén.
ningar. Hvad han meddèlat är derför till största delen ur minnet
upptecknadt, längre eller kortare tid efter sjelfva iakttagelsen,
hvilket förklarar en och annan motsägelse, som finnes i hans beskrifhing.
Under färden undfägnade honom hans nubiske reskamrater med
skildringar om folk, som skulle bo söder om Niam-Niamlandet, vara
helt små till växten och hafva skägg, som räckte ned till knäna.
De tillade, att dessa dvärgar beväpnade med lansar smögo sig
under elefanterna och öppnade deras buk med en vighet, som gjorde
dem oåtkomliga, för dessa kolossers snablar. Under sin vistelse i
»Zeriborna» (ett slags byar eller handelsfaktorier i öfra Nubien) hörde
han ofta omtalas dvärgar, som man sett hos Niam-Niamfurstarne,
hvarest de enligt ögonvittnens utsago spelade rollen af hofnarrar.
»Oaktadt berättelsernas poetiska utsmyckning», säger Schweinfurth,
»var det tydligt, att något verkligt faktum låg till grund derför,
men jag trodde, att det blott var fråga om patologiska företeelser,
hvilka för kuriositetens skull voro eftersökta vid furstarnes hof; det
föll mig icke in, att det verkligen kunde finnas en hel serie af
folkstammar, hvilkas kroppsstorlek var betydligt underlägsen andra folks.»
Han hade flera dagar vistats hos konung Munza och hört sina
män omtala, att de i konungens följe sett sådana dvärgar, men sjelf
’hade han oaktadt alla försök ej lyckats fä syn på någon, då han.en
vacker morgon utanför sitt tält får höra skrik och oväsen, hvilket
vid närmare undersökning befanns härröra derifrån, att
Abd-es-Sämate, den nubiske chefen för expeditionen, bemäktigat sig en
dvärg och just var i färd med att föra honom till Schweinfurth.
»Jag ser», yttrar denne,, »Sämate komma bärande på sina skuldror
en besynnerlig liten varelse, hvars hufvud konvulsiviskt skakas,
under det att hans blickar fulla af förskräckelse kastas åt alla håll.
Sämate nedsätter sin börda på hederssätet och konungens tolk
ställer sig der bredvid. Så hade jag då ändtligen för ögonen en
lef-vande inkarnation af den myt, som varit spridd i några tuson år.»
»Utan att förlora tiden och med en ifver lätt att förstå gör jag
dvärgens porträtt. Jag pressar honom med otaliga frågor, men det
är lättare att fråga än att, få svar. Det är endast med den största
svårighet man är i stånd att hålla honom stilla — det lyckas endast
genom skänker. Jag öfvorhopar tolken dermed, på det att han må
lugna honom. Han lyckas deri så väl, att efter två timmars förlopp
dvärgen är aftecknad, uppmätt, trakterad, lastad med skänker och
underkastad ett noggrant förhör.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
