Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 Om Akka-Folket af Prof. Christian Lovén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM AKKA-FOLKET.
i
5
»Hans namn ftr Adimoku, han är hufVudman för en liten koloni,
som slagit ned sina bopålar en half mil från residenset. Jag får
af honom sjelf veta, att hans folk benämner sig Akka. Jag har
senare erfarit, att denna nation bebor stora landsträckor söder om
Monbuttu mellan första och andra graden nordlig latitud. En del
af detta folk äro undersåtar till konung Munza, hvilken, ifrig att
föröka feitt hofs glans genom alla möjliga kuriositeter, har förmått
flera Akka-familjer att slå sig ned i hans grannskap.»*
Vid det förhör, som anstäldes med Adimoku, meddelade denne,
att Akka-folkets närmaste by var belägen sydsydost från konung
Munzas residens på ett afstånd af tre dagsresor, att i deras lai)d
finnas tro floder, Nålöbe, Kamerika och hvilka alla äro
bifloder till Uelle, som genomflyter Monbuttu, samt att folket är
deladt i flore stammar under nio konungar.
Adimoku bar Monbuttu-folkets drägt och hufvudbonad; en lans,
båge och pilar, allt i miniatyr, fullbordade utrustningen. Hans
kroppslängd* uppgick till 1 meter 50 centim. — det högsta
Schwein-fiirth iakttagit hos någon individ af Akka-folket. Med mycket prut
lyckades man förmå Adimoku att dansa on krigsdans. Schweinfurth
skrifver härom: »I trots af sin stora buk, af sina korta och krokiga
ben samt af sin ålder, ty han är gammal, visar Adimoku prof på
en vighet, som öfvorgår all beskrifning; jag frågar mig sjelf om
tranorna någonsin kunna kämpa med sådana varelser. Den lille
höf-dingens skutt och hans oerhördt lifliga pantomime hade ett på en
gång sa burleskt och omvexlande utseende, att alla åskådarne nästan
kiknade af skratt. Tolken har berättat mig, att Akka-folket
passerar högt gräs, hoppande alldeles såsom gräshoppor, att de smyga
sig på elefanten, sätta sin pil i hans öga och öppna hans buk med
en stöt af lansen».
Sodan isen en gång var bruten, hade Schweinfurth nästan hvarje
dag besök af Akka-folk. Vid denna tid återkom en af konungens
höfdingar från ett ströftåg och bland hans krigare funnos flera
hundra Akka. Schweinfurth, som ej visste något derom, kom en afton
hem från en lång vandring och vid det han gick förbi konungens
bostad, fick han se en hop småfolk, som tycktes honom leka
soldater, och hvilka han tog för ovanligt oförskämda tjufpojkar. De hade
spända bågar och betraktade Schweinfurth med utmanande miner.
»Ni tar dem för barn», sade hans Niam-Niam, »men do äro verkliga
män och förstå att slåss.» Tyvärr var hela det lilla regementet
följande morgon försvunnet och Schweinfurth fick sedan icke
tillfälle att se någon större samling af detta egendomliga folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
