Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 Om Akka-Folket af Prof. Christian Lovén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I afseende pâ yttre förhållanden råder en högst betydlig olikhet
mellan de båda folken. Bosjesmännen hafva, såsom ofvan blifvit
nämndt, ända sedan urminnes tider varit föremål för sina mäktigare
grannars ursinniga hat och i följd deraf för en förföljelse och en
utrotning, hvilken så väl af kolonister som af infödda bedrifvits med
sådan flit, att numera endast svaga och mycket spridda återstoder
af detta folk finnas i de aflägsnaste och otillgängligaste trakterna
af Sydafrika.
Helt annat är förhållandet med Akkas. Så vidt Schweinfurth
kunde finna, stodo de på den vänskapligaste fot med sina mäktiga
grannar Monbuttu-folket; de jagade åt dem — en stor del af det
elfenben, som utgör dessa trakters förnämsta handelsvara, förskrifver
sig från Akkas — och blefvo till gengäld på allt sätt beskyddade
och omhuldade.
Förklaringen på denna märkliga olikhet ligger, såsom
Schweinfurth utan tvifvel riktigt anmärker, deri att Bosjesmännens grannar,
Kaffrer, Hottentotter och Boers, alla äro herdefolk, hvilkas
förnämsta och käraste egendom utgöres af boskap, under det att
Akka-folkets grannar, Monbuttu och Niam-Niam, icke idka boskapsskötsel.
Bosjesmännens okufliga jagtlust och goda aptit göra dem till
kreaturstjufvar ex professo; det hat och den afsky de uppväcka äro
derför icke alls underliga. Voro Akkas-folkets grannar boskapsegande,
skuUe helt visst också dess nuvarande skyddade ställning upphöra
och gifva rum för en motsatt.
Sammanhålles emellertid den så slående likheten i yttre och
inre egenskaper mellan dessa båda dvärgfolk med det förhållandet,
att Bosjesmän påträffats så nordligt som till 17° S. lat., så förefaller
det icke alltför vågadt att antaga Bosjesmän och Akkas såsom de
yttersta utlöpame i norr och söder eller de spridda återstoderna af
en lågväxt urbefolkning, af hvilken i kontinentens innersta,
eqvatoriala, af europeisk fot ännu ej beträdda delar, större,
sammanhängande massor af mera typisk utveckling måhända ännu finnas qvar.
Såsom en vestlig utlöpare af samma urbefolkning torde vi ock
— i afvaktan på fullständigare upplysningar — kunna betrakta det
dvärgfolk, Obongo, som Du Chaillu under sin sista resa i Afrika
(A Jouraey to Ashango-land. New-York, 1867, sid. 315) påträffade
i Ashango-landets djupa skogar. Stället, der dessa dvärgar funnos,
var beläget under 1° 58′ S. lat. och 11° 56′ ö. long. De voro så
skygga, att han endast med den största möda kunde närmare
studera 6 qvinnor och en ung man. Af dessa mätte de förra i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
