Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Ett besök i krokodilgrottan vid Maabdeh i Egypten. Af Prof. Christian Lovén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT BBAKYC. KRANIUM FRAN KROKODILGROTTAN TID MAABDEH I EGYPTEN. 3
spår af grönska och odling voro försvunna; så långt ögat nådde, blott
öken — den oändliga öknen, ödslig och högtidlig såsom alltid. Än
gick vår väg öfver flata bergsryggar, betäckta af hvita
kalkspats-kristaller, än åter i grunda dalgångar, fylda af ökensanden med dess
egendomliga, förbrända,.gula färgton. I en dylik fördjupning
stannade vägvisarne; men hvar var grottan? Slutligen upptäckte vi ett
litet hål i marken, jemt och nätt beräknadt för en person med ej
öfverdrifven korpulens; ingången såg oj särdeles inbjudande ut, om*
gifningarna icke heller, mon vi förlorade dock icke modet. Den ena
af mina reskamrater, hvars svaga helsa förbjöd honom sådana
vågspel, stannade uppe och vi andra rustade oss för nedstigandet genom
afläggando af alla öfverflödiga klädespersedlar, till vinnande af största
möjliga ledighet — ett försigtighotsmått, som erfarenheten ock
visade vara högst nödvändigt.
Först nedsteg on af araberna, derefter jag sjelf, beväpnad med
en liten lykta, så min roskamrat, och tåget slutades af den andre
vägvisaren. Båda araberna buro brinnande, obetäckta ljus. Yi nedstego
till en början några alnar rätt ned, såsom sötare i on skorstenspipa,
hvarefter vägen plötsligt blof horisontol, böjande sig under en stor,
flat stenhäll. Ännu var gången så rymlig, att vi med iakttagande
af nödig försigtighet kunde krypa på knäna, men snart blef den så
trång, att vi måste fullkomligt utsträcka oss på magen. Bottnen
utgjordes af fin sand, och framskridandet gick i allmänhet någorlunda
ledigt, ehuru våra rörelser snarare liknade ormars eller maskars än
menniskors; ofta var vägen likväl afbruten af stora stenar, hvilka
måste undvikas genom böjningar af kroppen, som jag knapt skulle
ansett mig i stånd att utföra. Men svårigheterna ökades ju längre
vi framskredo.
Den fina, mjuka panden försvann snart, och i dess ställe var
bottnen mellan de ofta kantiga och skarpa stenarna betäckt af trasor
och lemningar. efter mumier, hvilka voro för känseln högst
oangenämt klibbiga och utvecklade en infam lukt, så mycket starkare, som
vi måste framskrida med näsan bokstafligen tryckt mot marken.
Väggar och tak voro öfverdragna af ett svart, klibbigt, bituminöst ämne,
som vid beröringen af våra kläder bortskrapades och lemnade fri den
hvita, kristalliniska kalkstenens gnistrande yta. Orsaken till denna
svarta beläggning, som berättades oss af vägvisarno, var ej
synnerligen egnad att framkalla glada känslor. De bituminösa mumietrasorna
äro nämligen i högsta grad lättantändliga, och en resande
amerikanare lärer för några år sedan jemte sin dragoman och vägvisare
IXdtkr. för Antropologi. Bd. 1. N:r 8. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
