Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fantasiens obegränsade rike. Då historieskrifvarens konst stöder
sig på det praktiska lifvets sanningar, stöder sig skaldens på
diktens ideal, och om äfven skaldens ideal har sin höga och sublima
sanning och historiens sanningar ett högt och idealiskt syfte,
såsom betecknande menniskoslägtets utveckling till ett bättre, dess
närmande till det högsta idealet för all mensklig fullkomlighet, så
äro de dock sins emellan allt för olikartade, för att man af deras
tolkare med rätta skulle kunna fordra samma egenskaper. Säkert
är, och vi hafva måhända haft ett bevis nära för handen, att en
skaldenatur blir en opålitlig, om också hänförande historisk
skriftställare, och troligen skulle äfven de flesta historici röra sig stelt
och besväradt på diktens fria område. Detta klander af Macaulay,
äfven förutsatt att det alltid sloge in, tyckes således omotiveradt
och på en skriftställare i hans fack icke tillämpligt. Men nu är
händelsen, att der hvarest han som biograf och kritiker, utan
intrång på sanningens eller öfvertygelsens helgd, kan lemna fritt
spel åt ett varmt sinnes hänförelse, gör han det och saknar då ej
inspiration, hvarken i språk eller tanke, såsom uppsatserna öfver
Milton och Addison m. fl. intyga. Vi veta dessutom att han, i
sina Lays of ancient Rome, äfven uppträdt som ganska lycklig skald.
Deremot skulle man kanske kunna spåra ett fel hos
Macaulay, just, der hvarest författaren tydligen sjelf anser sig stå som
allra felfriast. Det händer någon gång att vi öfverdrifva en dygd
tills den åter öfvergår till fel, utan att vi märka det, så mycket
mindre, som vi kanske inom oss yfvas litet öfver den der vackra
dygden vi tro oss öfva. Så tycker man sig finna att Macaulay i
sina Essays någon gång drifves för långt af ett vackert nit att
döma opartiskt öfver förflutna tiders män och derigenom förledes
att i tidsandans brister och moraliska lyten söka en allt för stor
ursägt för individens. Det förefaller åtminstone så i hans
teckning af Macchiavelli, en bland de få af hans historical Essays, som
man ej läser med full tillfredsställelse, ehuru den kanske är en
bland de bäst skrifna.
Märkvärdigt nog lyckas det sällan, äfven den mäktigaste
penna, att rentvå en karakter, öfver hvilken historien och efterverlden
på en eller annan grund uttalat sin förkastelsedom. Bulwer har
försökt det mer än en gång och försökt det fåfängt. Så t. ex.
lyckas det författaren att i sin Rienzi taga läsarens hela intresse
i anspråk för hjeltens sublima egenskaper och sorgliga öde; man
följer honom med ständigt vexande deltagande ända till den
betydelsefulla vändpunkten af hans bana, då en oförklarlig svaghet
kommer honom att, under en låg förklädnad och med de hånliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
