Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om vi resonnerat riktigt har ingen poet någonsin besegrat så
stora svårigheter som Milton. Han erhöll en lärd uppfostran, hade
grundligt studerat de klassiska skriftställarne, var djupt invigd i den
Rabbinska litteraturens mysterier, och förtrolig med hvarje nyare
Europeiskt språk, af hvilket nöje eller gagn då för tiden kunde
hemtas. Han var måhända den enda stora skald på senare tider,
som utmärkt sig genom förträffligheten af sin latinska vers —
åtminstone anse vi ingen i detta afseende jemförlig med Milton. Vi
hafva hans biografist, Johnson, emot oss i denna punkt, men
Johnson hade studerat medeltidens dåliga skribenter, till dess han
blifvit helt och hållet känslolös för det Augustinska tidehvarfvets rena
smak och var lika litet kompetent att döma mellan dessa olika
skrifsätt som en drinkare att döma mellan tvenne vinsorter.
Versifikation på ett dödt språk är en drifhusplanta, en sällsynt,
svag och långt ifrån hemtad imitation af hvad som i sin
ursprungliga jordmån vuxit i frisk och vild yppighet. Den jordart, hvilken
dylika sällsyntheter fordra, är vanligen lika olämplig för alstren af
en frisk, egendomlig poesi, som drifhusets blomkrukor för ekarnes
väldiga rötter. Att författaren till Det förlorade Paradiset var i
stånd att lämpa sitt snille äfven till latinets verskonst är derför i
sanning beundransvärdt. Aldrig fanns en så bestämd originalitet
och en så fin efterhärmning förenad, som i hans Epistel till
Manso. I alla Miltons poemer är det konstlade maneret, som är
oundgängligt för dylika arbeten, beundransvärdt väl iakttaget, medan
på samma gång hans snille gifver dem ett eget behag, en
anstrykning af ädel frihet, som utmärker dem från alla andra arbeten af
samma slag. De påminna oss om en stance i hans eget herrliga
poem, som beskrifver de gudomliga härskarornas kämpalekar i
oväpnad frihet, medan »högt öfver deras hufvuden hängde den
himmelska rustningen, af guld flammande klart och af blixtrande
diamant.»
Vi kunna ej åse de lekfulla öfningar, till hvilka Miltons snille
stundom öfverlåter sig, utan att uppfånga en skymt af den
strålande och fruktansvärda rustning det vanligen bär. Styrkan af
hans fantasi segrade öfver hvarje hinder. Så intensiv och
lefvande var hans snilles eld, att den icke allenast ej qväfdes under
tyngden af bränslet, utan genomträngde hela den öfverväldigande
massan med sin lefvande värme och rika strålglans.
Det är ej vår mening att försöka någonting likt en
fullständig analys af Miltons poesi. Allmänheten har länge varit ense
om förtjensten af de mest framstående partierna, den ojemförliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
