Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat synas än de karakterer han vill framställa. Så snart han
drager uppmärksamheten till sina personliga känslor är illusionen
bruten. Verkan häraf är lika obehaglig, som den, hvilken från
scenen åstadkommes af regissörens röst eller en handtlangares
inträde vid en scenförändring. Häraf kom att Byrons tragedier
voro hans minst lyckade produktioner. De likna de papptaflor, som
någon välvillig barnvän uppfunnit, och der ett enda rörligt hufvud
visar sig på tjugo olika figurer, så att samma ansigte tittar upp på
oss, än ur en husaruniform, än ur en domares pelskrage och än
ur tiggarens trasor. I hvarje karakter, patrioters och tyranners,
hatares och älskares, spåras i ögonblicket Childe Harolds dystra
uppsyn och hånliga leende. Men detta slags egoism, ehuru
olyckligt för dramat, är just odets inspiration. Det tillhör just den
lyriske poetens konst att utan återhåll öfverlåta sig åt sina egna
känslor.
Milton har, vid försöket att sammangjuta de båda stridiga
elementerna, lyckats bättre i sin Comus än i Samson, derigenom att han
låtit hufvudpersonen bibehålla den naturliga, rent lyriska karakteren
och blott till skenet gjort henne dramatisk. Större delen af
stycket måste läsas såsom majestätiska monologer, och den som så
läser det, skall hänföras af dess vältalighet, dess sublima idéer
och välljudet af dess rythm. Afbrottet af dialogerna lägga dock
band på poetens flygt och bryter läsarens illusion. Det är då
Milton frigör sig ur dialogens fjettrar, då han afstår från sträfvandet
att förena tvenne skiljaktiga skrifsätt, då han utan tvekan kan
öfverlemna sig åt sin höga inspiration, som han öfverträffar till och
med sig sjelf. Då uppenbarar han sig, likt styckets goda genius,
fri från hvarje jordisk slagg, i himmelsk frihet och himmelsk
skönhet; han tyckes likasom triumferande utropa:
»Då nu mitt värf fullbordadt är,
Jag flyger fritt hvarthän det bär,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
