Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi vilja ej åtaga oss det svåra värfvet att afgöra, hvilkendera
af tvenne sådana poeter har företrädet framför den andra. Hvar
och en är på sitt område oöfverträfflig, och vi kunna tillägga att
hvar och en, klokt eller lyckligt nog, valt det ämne, som lämpat
sig bäst för utvecklingen af hans egendomliga förmåga. Den
gudomliga komedien är en personlig berättelse. Dante framställer
sig sjelf såsom ögon- och öronvittne till allt hvad han förtäljer.
Milton deremot nämner aldrig sig sjelf, står helt och hållet utom
berättelsens gång och kan derför med dunkla anspelningar häntyda,
der den andre, såsom ögonvittne och deltagare i handlingens
utveckling, måste omständligt beskrifva.
Af alla poeter, som i sina verk infört öfvernaturliga väsendens
medverkan, har Milton lyckats bäst. Här viker Dante
obestridligen undan för honom. Som detta är ett ämne, om hvilket många
förhastade omdömen blifvit fällda, vilja vi uppehålla oss något
längre härvid. Milton har ofta blifvit klandrad för det han ålagt
sina andeväsen funktioner, som icke tillkomma andar. Men dessa
inkast, ehuru sanktionerade af stora namn, våga vi påstå härflyta
från den djupaste okunnighet om poesiens konst.
Hvad äro andar? Hvad äro våra egna själar, det slags andar,
som äro oss mest bekanta? Vi iakttaga vissa fenomener. Vi
kunna ej spåra någon materiel grund för dem. Vi antaga derför, att
någonting finnes till, som icke är materie. Men om detta något
kunna vi ej göra oss en föreställning. Vi kunna definiera det
blott med negativer. Vi kunna resonnera öfver det blott genom
symboler. Vi hafva en benämning, ett ord för det, men ingen
bild af det, och skaldekonstens ämnen äro bilder, icke ord.
Skalden begagnar sig visserligen af ord, men de äro blott verktygen
för hans konst, icke målet. De äro materielen, som han skall
använda så, att en tafla framstår för själens öga. Och äro de ej
så använda, kunna de ej mera kallas poesi, än målareduken och
färglådan kan kallas tafla.
Logikern må tala om abstrakta begrepp, men massan af
menniskor måste hafva bilder. Den starka böjelsen för afguderi hos
hopen, under alla tidskiften och bland alla nationer, kan ej
förklaras på någon annan grund. Man har skäl att tro det Greklands
första innevånare dyrkade en osynlig Gud. Men begäret efter
något mera påtagligt föremål att tillbedja alstrade inom några få
århundraden den oräkneliga mängden af Gudar och Gudinnor. På
samma sätt ansågo de gamle Perserna det vanvördigt att framställa
Skaparen under en mensklig form, och dock öfverflyttade de på
Solen en dyrkan, som de sade sig blott vilja egna den Högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
