Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet af Tassos eller Klopstocks hokus pokus. De hafva just nätt
och jemnt nog gemenskap med den menskliga naturen, för att
vara fattliga för menniskosnillet. Deras karakterer äro likasom
deras gestalter stämplade med en viss likhet med menniskornas,
men utsträckt till gigantiska dimensioner och beslöjad af en dyster
hemlighetsfullhet. — — — — — — — — — — —
För att afsluta den parallel vi sökt i hast uppdraga mellan
Milton och Dante, vilja vi tillägga, att desse store mäns skaldskap
till stor grad fått sin prägel af deras moraliska egenskaper. De
påtvinga sällan läsaren sina enskilta åsigter. De hafva ingenting
gemensamt med dessa moderna ryktets tiggare, som utpressa en
skärf af de oerfarnes deltagande genom att blotta sina själars
nakenhet och sårnader. Och likväl skulle det vara svårt att nämna
tvenne skriftställare, hvilkas verk så fullkomligt, ehuru ofrivilligt,
erhållit sin färgton af deras personliga känslor.
Miltons karakter utmärkte sig särdeles genom sinnets höghet;
Dantes genom känslans intensitet och djup. I hvarje rad af Den
Gudomliga Komedien skönja vi den bitterhet, som alstras af
stolthetens kamp emot olyckan, och det finnes kanske intet verk i
verlden så djupt och så uteslutande sorgligt. Dantes melankoli
var intet fantastiskt infall. Den var icke, så vidt efterverlden kan
döma, en följd af yttre omständigheter. Den var inneboende hos
honom. Hvarken kärlek eller ära, hvarken striderna på jorden
eller hoppet om himlen kunde skingra den. Den ingjöt i hvarje
tröst och hvarje njutning något af sin egen natur. Den liknade
den sällsamma Sardinska jordmånen, hvars genomträngande
bitterhet säges hafva varit märkbar till och med i dess honung. Hans
sinne var, för att nyttja den Hebreiska skaldens sublima språk,
»ett mörkrets land der ljuset sjelft blef mörker.» Dysterheten af
hans karakter förbleknar de menskliga lidelserna och hela naturens
anlete och gifver sin egen likaktiga färgton åt Paradisets blommor
och den eviga herrligheten. Alla porträtter af honom äro
synnerligen karakteristiska. Ingen kan betrakta de ädla men sträfva
dragen, kindens djupa fåror, ögats förtärande, ångestfulla blick och
läppens stolta, föraktliga krökning och tvifla på att de tillhörde en
man, alltför stolt och alltför ömtålig för att vara lycklig.
Milton var, likasom Dante, statsman och älskare; och likasom
Dante hade han varit olycklig så i sin ärelystnad som i sin
kärlek. Han hade öfverlefvat sin helsa och sin syn, hemmets lycka
och sitt partis framgång. Af de store män, som vid hans inträde
i lifvet hedrat honom med sin utmärkelse, hade somliga blifvit
hemförlofvade från lifvets annalkande strider; somliga öfverflyttat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
