- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 /
60

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ty, när jag borta är, visst många gånger
Den ömma frågan blifver obesvarad
Uti en verld, der egoismen herrskar;
Och detta varma, kärleksfulla hjerta
Skall draga sig tillsammans, såradt, afkyldt,
Tills slutligen den afskyvärda misstron
Sig nästlat in i rena helgedomen.
Låt henne än få hvila vid mitt bröst,
Der kännes, återspeglas hvarje skugga,
Som hennes rena barna-anlet skymmer,
Så som man ser i insjöns klara spegel
De mörka molnen öfver himlen draga.

Och du, min blyga Ellen, ljufva flicka,
Hvars unga själ för harmoni är danad;
Dig har naturen rika gåfvor skänkt,
Fast anspråkslöst i blygsamhetens slöja,
Din själs behag, din älsklighet sig gömma.
Hur skall du ej förskräckas, bäfva, häpna,
När verldens vilda missljud nå ditt hjerta!
Hur ofta skall din ädla harm ej vakna,
När falskheten och sveket du får skåda!
Min Ellen, du, som, tänkande och öm,
För allt det goda här på jorden svärmar,
Men drar dig skygg tillbaka för allt orent,
Som kunde fläcka hvita oskuldsskruden;
Du, med ett sinne både stolt och ödmjukt,
Och med en min af grazie och af drottning,
Visst mången gång får känna, arma barn,
Att just ditt väsens ädlaste instinkter
En bitter smärta kunna förorsaka.

Och, om jag fruktar att det goda, sköna
I deras unga hjertan endast mötes
Af hån, af liknöjdhet och kalla blickar,
Hur skall den arfsynd, som, än obesegrad,
I deras själar slumrar, tillgift vinna?
Hvem skall väl sedan visa dem, de arma,
Det öfverseende, den milda stränghet,
Som kärleken mig, deras moder, lärt?
Ack, låt mig dröja! Visst är hjertat trött
På dagens ljus, på nattens dunkla timmar,
På denna verld, som ej haft tid att gifva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:57:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free