Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afundsamt ser han ej en af kamraterna bortföra ett läckert stycke,
huru fräckt och förväget kastar han sig icke öfver honom, för att
frånrycka honom godbiten och huru brådskande slukar han icke sin
egen, för att icke på samma sätt blifva störd! Då han länge saknat
ett dylikt kalas på en död hvalfisk, ses Stormfogeln äfven följa den
lefvande, likasom redan spekulerande på dennes framtida olycksöde,
och visar då genom sitt egendomliga fram- och återflygande den
erfarne jägaren hvar han skall söka sitt byte.
Stormfoglarnes näringssätt öfverensstämmer föga med deras yttre
skönhet. De äro oceanens korpar och lefva af alla de förskämda
animaliska ämnen, som kringflyta på vattenytan. Hvarhelst en
förruttnad hvalfisk, följande hafsströmmen, öfverdrager vattenytan vidt
omkring med ett stråk af stinkande tran, ser man dem ifrigt syssla
bland de orenade vågorna. Alla af Stormfoglarnes slägte — eller
Petrels såsom de äfven kallas — hålla sig på afstånd från
fastlandet och flyga med lätthet mot vinden. Men är en orkan i
antågande, taga de sin tillflykt till skeppen och slå ned på dess
master, hvarför sjömännen, anseende dem såsom ett slags
oväderspåmän, gifvit dem namn af Stormfoglar. De dyka icke och simma
sällan, men springa på vattnet med höjda vingar; deras andra
benämning Petrels, ett diminutivum af Petrus, häntyder på denna
vana, som gjort att man liknat dem vid sjöfararnes skyddshelgon,
St. Petrus, gående på vattnet. Alla Petrels hafva den
märkvärdiga egenskapen att, då de blifva skrämda, utspruta en illaluktande
olja ur sina näsborrar, hvilka, sammanvuxna till ett enda rör ligga
ofvanpå och ett stycke längs med näbben.
St. Kilda, den yttersta af de Hebridiska öarne, är tillhållet för
en otalig mängd sjöfoglar, synnerligast för Stormfogeln under
liggningstiden, och vi vilja bedja våra läsare följa oss dit, för att göra
närmare bekantskap med dessa foglars vanor och det sätt hvarpå
öboerna fånga dem.
Redan då man nalkas den lilla ön mötes man af det mest
storartade klippsceneri. Den håller blott en mil i omkrets och,
uppstigande nästan öfver allt lodrätt ur hafvets sköte, bildar den
vid sin östliga ända, som höjer sig 1,380 fot öfver vattenspegeln,
den högsta bergvägg på de brittiska öarne. Från randen af denna
afgrund har man en utsigt, hvilken öfvergår all föreställning man
på förhand kunnat göra sig om det imponerande af en dylik natur.
Långt under sig i djupet ser man bränningarne klättra uppåt den
svarta klippmassan oeh öfverdraga dess fot med breda lager af
snöhvitt skum. På många ställen försvinna klippspetsarne under
myriader af liggande sjöfoglar, luften är uppfylld af deras skriande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
