Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 / 85 (1859-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ETT BLAD UR MADAME D’ANCELOT’S »SALONS DE PARIS.»

Det var under restaurationen, som jag, nyligen gift och
utsluppen i verlden, blef presenterad hos den namnkunnige målaren Gérard,
på en af hans vanliga onsdags-soiréer. Sällskapet var talrikt, och
bildade en krets omkring den snillrike värden, som med sin
lätthet att tala, lika mycket intog, då hans berättelser rörde alfvarliga
som skämtsamma tilldragelser ur hans rika och omskiftande lif.

Mycket af denna afton, som var min första hos Gérard, har
fästat sig i mitt minne; bland annat följande anekdot, berättad af
honom sjelf.

En förnäm ung man i Florens kom en dag till målaren Carlo
Pedrero och beställde af honom en tafla, föreställande Hymen.

»Tiden är kort,» sade han, »jag vill nödvändigt hafva den
färdig dagen innan mitt bröllop med den sköna Francesca.
Äktenskapets gud måste vara omgifven af idel gracer och löjen, och
hans fackla bör lysa klarare än till och med sjelfva Amors;
ansigtets uttryck skall vara strålande, och lånadt mera från
himlen än från jorden. Låt er fantasi göra ett underverk, och
belöningen skall blifva lämpad derefter.»

Konstnären öfverträffade sig sjelf, och det var ett verkligt
mästerstycke han framlemnade aftonen före bröllopet; men — den
unge mannen var ej tillfredsställd, och påstod att Hymen var på
långt när ej så skön, som han borde vara.

»Jag förstår, hvarför ni ej är nöjd,» svarade Pedrero; »det är
derföre att ni tvingat mig att så snart framvisa mitt arbete, ty,
ser ni, jag använder mina färgor på ett sätt, som gör att de se
ingenting ut att börja med; men om några månader skall jag
återlemna er taflan, då skall ni betala mig efter dess skönhet, och
jag är öfvertygad ni skall finna den helt annorlunda.»

Målaren lät verkligen hemta taflan. Det unga paret gifte sig
dagen derpå, och flera månader förgingo utan att man hörde
något från artisten. Slutligen kom han med sin tafla; och den unge
Florentinaren utropade då han återsåg den:

»Ni hade fullkomligt rätt, då ni påstod att tiden skulle
försköna ert verk! Hvilken förändring! ... men dock kan jag ej neka
att hymens uttryck nu är nästan alltför leende; ni har gifvit
honom en prägel af glädtighet, som för ingen del karakteriserar
honom.»

Pedrero svarade skrattande: »det är ej min tafla, som
förändrat sig, men väl edra känslor, som ej mera äro de samma; för
några månader sedan var ni älskare, nu är ni äkta man.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>