Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och baktrappornas sqvaller och som till och med var i stånd att
uppspåra och smakfullt anordna antika ebenholtz-stolar och sköldar
af rhinoceros-skinn.
En af hans otaliga nycker var hans ytterliga motvilja för att
blifva ansedd som en litterär man. Icke för det han var likgiltig
för litterärt rykte. Långt derifrån. Knappast har väl någonsin
en författare haft så mycket bekymmer för huru hans arbeten
skulle taga sig ut efter hans död. Men han sträfvade efter det
oupphinneliga. Han ville vara en ryktbar författare och dock
ingenting annat än en sysslolös, fin herre, en af dessa jordens
epikureiska gudar, som hafva ingenting att göra och som tillbringa hela
sin tid med betraktandet af sin egen fullkomlighet. Han tyckte
icke om att hafva något gemensamt med de stackare, som bodde i
de små återvändsgränderna bakom St. Martinskyrkan och som
smögo sig ut om Söndagarna, för att äta middag hos sina
förläggare. Han undvek författares sällskap. Han talade med stolt
förakt om de utmärktaste ibland dem. Han bjöd till att påfinna
någon möjlighet att skrifva böcker på samma sätt som M. Jourdains
far sålde kläde, utan att nedsätta sin karakter af gentilhomme.
»Lui, Marchand? C’est puré médisance: il ne l’a jamais été.
Tout ce qu’il faisait, c’est qu’il était fort obligeant, fort
officieux; et comme il se connaissait fort bien en étoffes, il en allait
choisir de tous les cotés, les faisait apporter chez lui, et en
donnait à ses amis pour de l’argent.» I hans bref finnas flere
exempel på denna löjliga svaghet.
Den litterära karakteren i allmänhet har utan tvifvel fått sig
tilldeladt sitt fulla mått af fel och dessa ganska betydande och
klandervärda. Om Walpole undvikit dessa fel kunde vi hafva
ursäktat den granntyckta stolthet, med hvilken han afböjde allt
kamratskap med lärde män. Men från dessa fel var Walpole på intet
sätt mera fri än de vindskupornas innevånare med hvilka han så
mycket skydde att komma i beröring. Hans lif och hans arbeten framställa
lika många exempel af litterär låghet och litterära laster, som
återfinnes hos någon medlem af den Johnsonska klubben. Förhållandet
var det, att Walpole hade alla det litterära qvarterets fel och
svagheter, tillökade med en god portion af det förnäma qvarterets; all
en litteratörs fåfänga, afundsjuka och lättretlighet i förening med
hela den affekterade förnämheten och apatien hos en man af ton.
Hans omdöme om litteratur, i synnerhet den samtida, var
helt och hållet förvändt genom inflytandet af hans aristokratiska
sympatier. Säkerligen har aldrig någon skriftställare gjort sig
skyldig till så många falska och orimliga kritiker. Han talar nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
