- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 /
150

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

återvände också nu den kortaste vägen (or att följande morgon ånyo
begynna den underjordiska färden.

Vi begåfvo oss då, lika utrustade som dagen förut, direkte till
flodsalen, hvilken i storartade proportioner utbredde sig för våra
blickar. Småningom sluttade marken nedåt, men höjde sig åter, och
vi vandrade en stund uppåt, till dess vi plötsligen befunno oss vid
randen af en gapande afgrund. Men när ljusstrålarne återstudsade ifrån
en blank yta, märkte vi att denna afgrund i sjelfva verket var
en liten sjö, som utbredde sig kanske 80 fot nedanför våra fötter
och som, i anseende till sin orörlighet och sin hemska omgifning,
fått. namn af Döda hafvet. Medelst en stege gingo vi nu
ungefär 20 fot nedåt och befunno oss då midt bland en mängd
gigantiska klippblock, mellan hvilka en smal, brant stig slingrade
sig. Det bela företedde här ett i högsta grad fantastiskt
utseende: vandrarne, en och en i sender, med lampor i händerna,
framskymtade här och der mellan de mörka klippstyckena, hvilka
än starkt upplysta, än mörka och nästan hotande syntes resa sig i ett
evigt halfdunkel, under det floden stundom blef synlig och från sin
glänsande yta återkastade det matta lampskenet; öfver oss hade
vi det skrofliga klipptaket, som tycktes utsträcka sig i oändlighet,
omkring oss ett ogenomträngligt mörker, och örat uppfångade
vattnets sakta brusande, äfven der det doldes för blicken. Och vi
stodo nu verkligen på de glatta, slippriga stenarne vid stranden
af Styx, denna grottans minsta flod. Straxt derpå stego
några af oss i en liten båt, för att komma öfver till den
andra sidan, under det den öfriga delen af sällskapet föredrog att
färdas till fots öfver en slags naturlig, af klippstycken
sammansatt bro, som höjde sig ungefär 80 fot öfver vattenytan. Som
jag slutit mig till vandringsmännen, fick jag derigenom tillfälle att
från denna bro beundra utsigten öfver flodens mörka vatten,
den sakta framglidande båten med sina glimmande lampor och de
i den matta belysningen spöklika passagerarne; det var, i sanning,
en underbar syn, och fantasien behöfde ej vara så utomordentligt
liflig, för att man skulle tro sig se den gamle gubben Charon sjelf,
öfverförande de dödas andar till det okända landet, till
skuggornas rike.

När vi nått den andra stranden, gingo vi framåt öfver
uppstapplade stenmassor, till dess vi kommo till en annan flod —
Lethe — äfven påminnande om de gamles föreställningar om
underjordens regioner. Der voro äfven båtar, hvaraf vi måste betjena
oss för att framtränga vidare, och sedan man i dem intagit sina
platser, färdades vi ungefär i mil utför floden, hvaröfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jan 10 19:32:55 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1859/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free