Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längesedan i en nyupptäckt gång funnit ett litet barn, liggande på marken.
Han närmade sig skyndsamt, troende att något af grannbarnen
förirrat sig i grottan, men när han vidrörde den lille vandrarens
kind, befanns den redan kallnad och stel. Barnet bars till hôtellet
och man gjorde fåfänga försök att utfinna hvem det tillhörde —
ingen kände det eller hade hört talas om något förloradt barn och
efter tjugufyra timmars förlopp var det förvandladt till stoft. Många
år hade den lille vilsekomne troligen legat derinne, utan att
vidröras af förgängelsens hand.
De i grottan kända gångarne utgjorde vid tiden för mitt
besök derstädes 226, domernas antal 47, hålornas 23 och
vattenfallens 8. Man ansåg sig dock ännu hafva många upptäckter att
göra i denna märkvärdiga jättegrotta och förmodade bland annat,
att den skulle ega flera kommunikationer med den yttre verlden,
än den nu ensamt kända ooh begagnade ingången. Luftens
fullkomliga renhet i alla grottans delar gifva anledning till denna
förmodan.
Under dylika samtal och frågor, under insamlandet af en rik
skörd af minnen från vandringen i dessa nedre regioner, under
aktgifvande på de omgifvande föremålen, som, om de än ej
vidare egde nyhetens behag, dock alltid voro en källa till intresse,
gick äfven hemvandringen ganska fort. Sedan vi nu blifvit vana
vid underjordens tystnad, mörker och egna karaktersdrag, häpnade
vi nästan vid utträdandet derifrån, då vi möttes af solens bländande
sken, omgåfvos af grönska och praktfulla blommor och sågo
menniskolifvets verksamhet och sträfvan uppenbara sig omkring oss.
Och om vi der nere vid beskådandet af dessa Skapelsens för oss
förut okända under, insvepta i en evig natts skuggor, stundom
erforo den snart sagdt tryckande känsla af egen obetydlighet, som
uttalar sig i dessa skaldens ord: »fall ned och tillbed!» så
genomströmmades hjertat här uppe af det glada medvetande om en
oändlig kärlek, som framstod i solljuset, i den friska vårgrönskan, i
det herrliga landskapet och som tycktes tillhviska det: »nej, stig
upp och älska!» L. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
