Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig med henne — säger Mamma.» — Dörren är öppen till det inre
rummet, der Lina sitter vid bordet med pennan i handen. Vi kunna
se henne genom fönstret, men det skulle vara fåfängt att söka
beskrifva de skiftande uttryck af harm, förödmjukelse och slutligen
det djupaste lidande, som uppenbarade sig i det unga anletet vid
Heddas ord, hvilka, med förtalets hväsande ormstämma, i förfärlig
tydlighet nått hennes öra. Hon lyssnade om hon skulle höra något
mera och tycktes plågsamt tvekande om hvad steg hon borde taga.
Under tiden hördes ett beskäftigt hviskande bland de äldre
flickorna, en likasom dämpad uppståndelse och ett gående fram och åter;
slutligen öppnades den yttre dörren, och till sin obeskrifliga
häpnad såg Lina alla flickorna den ena efter den andra lemna huset,
och med föraktliga miner och bortvända hufvuden passera förbi
fönstret der hon satt: det var ett sätt att låta henne förstå, det hon
numera ej ens ansågs värdig att hysa de unga damerna under sitt
tak. Med hvad smärtsamma känslor Lina såg dem, den ena efter
den andra, försvinna uppåt gatan, för att hvar åt sitt håll utsprida
den nyhet de uppfångat, det skulle vara omöjligt att beskrifva. Sist
af alla kom Hedda, som följt med strömmen utan att rätt begripa,
hvarför de just nu skulle gå; men när hon tittade in genom fönstret
och fick se Lina gråtande, med hufvudet sänkt mot de hopknäppta
händerna, då först begrep den förflugna flickan, att hon gjort något
ondt och, störtande tillbaka in, kastade hon af sig hatt och kappa
och ilade som en stormvind till Lina, ångestfullt ropande: »hvad
har jag gjort — kära, goda Lina, är det min skuld att du gråter?»
och dermed brast hon sjelf i tårar. En stund förgick, och innan
de båda flickorna hunno hemta sig nog att å någondera sidan
komma till en förklaring, öppnades dörren derute och tunga,
långsamma steg närmade sig. Lina lyssnade och bleknade; en inre aning
sade henne hvem det var, och sjelfva ljudet af den tunga gången
förrådde, att den inträdande kom med tungt hjerta — att förtalets
smygande orm redan hunnit förtälja sin saga för kommande och
gående. Lina förmådde ej se upp emot den inträdande, men Hedda
ropade glad, »Lina, kära Lina, det är ingen annan än Herr
Fremmer; nu ska du få se att glädjen kommer igen.» — »Med mig
kommer ingen glädje,» hördes nu en hård, en sträf och rosslig
stämma, så olik den hvars glada sånger genljöd i skogen under den
muntra julfärden, att Lina af pur förvåning måste se upp, för att
öfvertyga sig att det verkligen var han. Och der stod han, men
hon kunde knappast känna igen honom: det var ett blekt, förstördt,
af kämpande lidelser vanstäldt anlete, som såg ned på henne, än
med bittert hån, än med förakt och än med ett uttryck af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
