Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gränslöst lidande. »Glädjen,» upprepade han med torrt, tonlöst skratt,
»det var ni, som lärde mig känna den blomman; — hon var så
späd och ömtålig, och jag tänkte skydda henne för ödets stormar;
hon behöfde, tänkte jag, så mycket solljus och luft, som lifvet kan
skänka, och jag gladdes åt tanken att kunna flytta henne i bättre
jordmån; hon var skön och jag älskade henne — till dess jag en
dag fann, att det ej var annat än en lumpen, konstgjord blomma,
en sådan der ljugande ros, som ni har så godt om och som ej
förtjenar annat än att trampas under föttren,» och medan han talade hade
han halft medvetslöst tagit en blomma från bordet, kramat sönder
den mellan händerna och sedan föraktligt kastat den till sina fötter.
Lina såg på honom, knappast begripande hans ord och halft
bedöfvad af de stridiga känslor, som stormade in på henne. »Det är
hårda ord ni talar, Herr Fremmer,» sade hon sagta, i det ett par
stora tårar rullade utför hennes kinder. »Kanske,» svarade
Fremmer med vekare stämma. »Men ni vet också ej hur outsägligt
ondt ni gjort mig, hur ni tagit ifrån mig tron på allt godt och rent,
hur ni lärt mig att tvifla, att håna, att hata, der jag så gerna
velat älska!» — »Älska?» eftersade Lina långsamt, och kinderna
blefvo hvita som snö och sjelfva läpparne bleknade. »Ja, älska!»
upprepade Fremmer, »ty jag hade kunnat glömma allt för er.» —
»Glömma?» sade Lina sagta vid sig sjelf, »glömma en annan, som
fått hans löfte — nej, bättre då som det är!» — och med djup, men
dämpad rörelse vände hon sig till Fremmer. »Farväl! ni har nu
sagt nog, Herr Fremmer, och jag har förstått er. Glöm den stackars
Lina, som ni varit god emot. Ni bör ej älska henne, — tro derför,
att hon ej varit värd er kärlek, så — går det kanske lättare att
glömma henne.» — »Glömma henne? nej, kära hjertandes, han ska väl så
katten heller,» hördes nu en högljudd och fryntlig stämma och
in träder gumman Berg och efter henne fru Mörk, som med tårar i
ögonen begynner tacka Lina för det denna, som hon sade, räddat
hennes sons lif. Och nu kom förklaring på förklaring, hvaraf
innehållet i korthet var det, att Kapten Mörk, (medan modren var
bortrest på några dagar), till följe af en öfveransträngning under
arbete ombord på ett fartyg, som han rustade ut till våren, skadat
sitt bröst och häftigt insjuknat i blodstörtning. Husets gamla
trotjenarinna, som förgäfves sökt stadens enda läkare, hvilken
blifvit kallad af sjukbud ut på landet, hade på hemvägen mött Lina
och, tröstlös, för henne omtalat sitt bekymmer samt äfven nämnt
att den sjuka, under feberyrseln, ständigt ropat på Lina. Ledd af
sin gamla princip att göra det rätta, om också alla ej skulle anse
det passande, hade Lina följt den gamla tjenarinnan hem och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
