Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användt för den sjuke de medel, hon visste vid sådana tillfällen
begagnas, hvarefter hon äfven dagen derpå sett till honom och jemte
tjenarinnan vårdat honom och sålunda, efter läkarens utsago, som
hemkommit samtidigt med modren, räddat den unge mannens lif.
Att Lina såsom sjuksköterska ännu en gång måst afhöra en, halft i
yrsel uttalad, förklaring af Kapten Mörks kärlek till henne, blandad
med bittra förebråelser för det hon föredrog en annan, och att dessa
förebråelser måhända först öppnat hennes ögon för tillståndet inom
hennes eget hjerta, det talade ingen om och det visste ingen, mer
än hon och den sjuke, hvars bröst hon måst på samma gång såra
och läka. Så mycket var dock vunnet, att Lina stod ren inför de
båda enda vänner hon egde i verlden, och fru Mörk förklarade med
all en moders tacksamhet, att »det skulle bli lustigt att se» om ej hon
med Doktorns tillhjelp skulle skaffa Lina en lysande upprättelse af
både eleverna och deras mödrar, hvarpå hon gick och tog den ännu
gråtande Hedda med sig, som lofvade »att aldrig mera springa med
mammas sqvaller, och ställa till ondt.»
När de båda gått, uppstod det slags förlägna tystnad, som
vanligen följer på stora och ovanliga tilldragelser. Slutligen hördes
dock gumman Bergs fryntliga stämma: — »kära hjertandes lilla hon,
se bara hur skamsen herr Fremmer står derborta! — och han må
gerna stå der, när han har kunnat visa sig så misstänksam och
lättrogen! Jo, jo, min herre, som man kokat så får man supa!»
Någonting snarlikt det gamla leendet flög härvid öfver Linas läppar,
i det hon kastade en blick på Fremmer, hvilken såg på en gång
så lycklig och så olycklig ut, att man ej visste om man skulle le
eller gråta med honom. Lina hade dock en särdeles lycklig
förmåga att bringa jemnvigt och takt i alla förhållanden, och snart
sutto de trenne vännerna språkande kring Linas arbetsbord, medan
hos Fremmer stundens sällhet öfverglänste alla spår af
genomkämpad smärta och från Linas täcka anlete alla tårar försvunnit, som
dagg för solsken, och någonting af den fordna lifligheten spelade i
ögonen, ehuru ett kring munnen dröjande vemod röjde, att ej allt
gått spårlöst förbi. »Om det nu verkligen så är,» sade Lina sedan
man talat hit och dit om hvad som passerat, »att jag har något
att förlåta Herr Fremmer, så måste jag också göra mina vilkor
vid fredsfördraget.» Denna rättighet kunde ej bestridas henne, och
man hoppades blott, att hon skulle visa sig som ädelmodig
besegrare. »Jag tänker ingen skall bli lidande på min begäran,» svarade
hon, »eller mitt vilkor, om ni hellre så vill kalla det.» — »Och
detta vilkor är?» — »Att ni reser hem i morgon.» — »Hvart hem?»
— »Till er fästmö naturligtvis,» och känslan af det rätta gaf Lina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
