Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter några timmars hvila vid Ersnäs, på vägen till
Haparanda, fortsattes resan på aftonen, och Taylor beskrifver på följande sätt
den nattliga färden:
»Mörkret hade redan längesedan inbrutit då vi lemnade Ersnäs;
himlen var klar; qvicksilfret visade 13° under noll och en skarp
vind blåste. Jag hade lagt mig ned i slädan och slumrat en stund,
då jag på en gång väcktes af ett utrop från min reskamrat. Jag
öppnade ögonen, blickade upp och såg huru en smal gördel af
silfverskimrande eld sträckte sig omedelbart öfver zenith, under det
dess fladdrande ändar rörde sig fram och åter på himlahvalfvet.
Snart kom den hel och hållen i rörelse, än långsamt, än med en
raskare svängande fart, såsom om den velat pröfva sin elasticitet.
Än böjde den sig i form af en båge, än beskref den Hogarths
skönhetslinie, lågande under dessa omkastningar i än bjertare än
blekakare ljus och antog slutligen skapnaden af en herdestaf, hvaraf
nedra ändan plötsligen bröt sig lös och begynte hastigt sjunka, som
om den varit drifven af stark blåst, till dess på en gång hela
gördeln upplöste sig i långa, rastlöst arbetande strimmor af flammande
snöhvitt sken. Derpå samlade den sig åter i olika fantastiska
grupper, som sväfvade ömsevis fram och tillbaka, än ryckta hit och
dit, än skjutande igenom hvarandra, än bleknande, än på nytt
flammande upp i gula och rosiga färger och lekande i tusende
fantastiska gestalter såsom drifna af en yrande nyckfullhet.
»Vi lågo stilla med åt höjden riktade ansigten och betraktade
detta underbara skådespel. Plötsligen lupo de spridda lågorna
tillsammans genom en gemensam drifkraft, instucko sina ljusa flikar
regellöst i hvartannat och föllo ned genom rymden såsom ett stort
strålande förhänge, tills dess befransade kant sväfvade skenbart blott
några alnar öfver våra hufvuden. Detta fenomen föreföll mig så
underbart, att jag ett ögonblick var färdig att tro det våra ansigten
skulle beröras af det herrliga norrskensdraperiet. Det följde icke
firmamentets sferiska curva, utan hängde omedelbart ned från
Zenith, som det syntes, millioner mil genom rymden, under det dess
öfre flikar samlade sig under stjernorna och den lågande fållen
berörde jorden och insvepte snö-öknen i en gördel af mildt ljus.
Ögonblicket derefter drogs det åter uppåt, delade sig i sär, svängde sina
facklor och afsköt sina pilar, såsom förut, i alla riktningar.»
Det var första gången de resande skådade det för sydländningen så
ovanliga norrskensfenomenet. Här åter beskrifningen på en
skogsfärd, några dagar senare:
»Vår väg gick mestadels uppåt Torneå-floden; stundom veko
vi dock af inåt skogarne på ena eller andra sidan för att undvika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
