Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver Livius; en afhandling i krigskonst; några komedier af föga
värde, samt slutligen ofvannämda filosofiskt politiska arbete »il
Principe», som förskaffat honom sin olyckliga ryktbarhet. Han
utvecklar här den falska politiska lära, som efter honom erhållit
smädenamnet Macchiavellism och söker på grund af denna visa huru en
furstlig envåldsmakt, efter en Cæsar Borgias och en Ludvig den 12:tes
mönster, skall kunna grundläggas och vidmakthållas.
Det gifves måhända få historiska och litterära personligheter,
som gifvit anledning till så olika, så helt och hållet stridiga
omdömen som Macchiavelli. Kontrasten emellan hans samtidas och de näst
derpå följande seklens dom öfver denna gåtolika karakter skall
Macaulay visa oss, på samma gång dennes eget, måhända allt för
ifriga försvar af den beryktade Florentinaren, är bästa beviset för
det nya omslag af opinionen, som den senaste efterverlden har att
framte. De, hvilka ifrigast bekämpat Macchiavellis jesuitiska politik,
lära varit den engelske Cardinalen Pole samt Fredrik den II:dre
i sin »Antimacchiavel.» Bland dem som först uppträdde till
mannens försvar, i trots af lärans falskhet, voro tyskarne Herder och
Ranke. »Macchiavelli,» säger denne senare, »ville Italiens frälsning;
men hennes tillstånd syntes honom så förtvifladt, att han var djerf
nog att föreskrifva henne gift.»
För att äfven lemna våra egna landsmän rösträtt i denna fråga
vilja vi höra hvad den så företrädesvis ärliga Geijer har att säga
om den ränkfulle Italienaren och dermed afsluta vår inledning till
Macaulays skildring.
»Macchiavelli,» säger den svenske häfdatecknaren, »var i
grunden republikan: så hade han visat sig i deltagandet uti sin
fädernestads förvaltning; så visar han sig i sin förträffliga Florentinska
historia. Till karakter och studier var han en Romare, den af alla
sina samtida, som djupast inträngt i det inre af den gamla
Romerska politiken. Hans ypperliga diskurser öfver Livius visa det. Till
sin politik var han framför allt en Italiensk patriot, som långt
hellre såg Italien i en Italiensk furstes hand, ur hvars envälde
friheten framdeles kunde uppgå, än under fremmande makt och
inflytelse. Till detta mål voro för honom alla medel goda; och huru
en sådan Italiensk makt skall grundas och upprätthållas är
föremål för hans beryktade »Principe» och hela den politik, som efter
honom kallas Macchiavellism. Den är en komplett politisk
hedendom, skrifven helt och hållet i det syfte, att ändamålet helgar
medlen, och som om hvarken moral eller religion, för att ej säga
Christendom, i verlden funnes. — Denna Italienska politik hade i
Macchiavelli blott sin utmärktaste representant, men öfvades dessutom
allt för mycket af den tidens både furstar och påfvar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
