Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egnade att anslå vanliga läsare. Men häruti ligger intet bevis för
deras oriktighet. Endast den läser historien rätt, som, iakttagande
huru mäktigt omständigheterna inverka på menniskornas känslor
och omdöme, huru ofta laster förvandlas till dygder och paradoxer
till axiomer, lär att skilja mellan hvad som är tillfälligt och
öfvergående i menniskonaturen från hvad som är väsendtligt och
bestående.
I detta afseende kan ingen historia framställa vigtigare ämnen till
vårt betraktande än de Toskanska och Lombardiska republikernas. Den
Italienske statsmannens karakter förefaller vid första anblicken såsom
en sammansättning af idel motsägelser, en uppenbarelse lika
vidunderlig som helvetets portvakterska i Miltons Förlorade Paradis — halft
gudom, halft orm, skön och majestätisk upptill, nedtill en giftig
reptil, krälande i stoftet. Vi se en man, hvars tankar och ord icke
hafva någon gemenskap med hvarandra; en man, som aldrig tvekar
för en ed, då han önskar förleda, som aldrig saknar en
förevändning, då han vill bedraga. Hans grymheter härleda sig icke
från blodets hetsighet eller den ohejdade maktens vansinne, utan
från djup och kall beräkning. Hans passioner hållas i tygel, likt
väl exercerade trupper, och förgäta aldrig, äfven under det mest
stormande raseri, den disciplin, hvari de blifvit fostrade. Hans hela
själ upptages af vidt-omfattande och invecklade planer för
tillfredsställandet af en omättlig ärelystnad, och dock utvisa hans språk och
väsende ingenting annat än den mest filosofiska måtta i allt. Hat
och hämd äta sig in i hans hjerta, och dock är hvarje blick ett
vänligt leende, hvarje åtbörd en förtrolig smekning. Han väcker
aldrig en fiendes misstanke genom småaktiga förolämpningar. Hans
afsigt uppenbaras först då den nått målet. Hans uppsyn är leende,
hans tal är artigt, tills vaksamheten blifvit insöfd, tills en sårbar
punkt blifvit blottad, tills ett säkert sigte blifvit taget, — då slår
han till för första, men ock för sista gången. Militäriskt mod,
hvarmed den druckne Tysken, den lättsinnige och pratande
Fransmannen, den romantiske och öfvermodige Spanioren skryter,
hvarken besitter eller värderar han. Han skyr faran, icke emedan han
är känslolös för skammen, utan emedan fegheten upphört att vara
en skam inom det samhälle der han lefver. Att oförtäckt tillfoga
någon en skada, att uppendagadt begå ett brott, är i hans tanke
lika syndigt, som att göra det i hemlighet, och mycket mindre
förmånligt. För honom äro de medel heligast, som föra säkrast och
snabbast till målet, utan att röja sig på vägen. Han kan ej fatta
huru en menniska kan tveka att bedraga den, hvilken hon icke
tvekar att störta eller döda. Han skulle anse det för en galenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
