Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bundsförvandter, och likväl män af mildt och jemnt sinnelag och i
besittning af ett vidtomfattande och till ytterlighet skärpt förstånd,
hvilket måste göra dem utmärkta så väl under ett aktivt som
kontemplativt lif och lämpa dem lika väl till att styra som att
undervisa menskligheten.
Hvarje tidsålder och hvarje nation har vissa karakteristiska laster,
hvilka herrska nästan utan undantag öfver allt, hvilka knappast
någon tvekar att erkänna och hvilka äfven de strängaste moralister
blott svagt klandra. Efterföljande generationer vexla modet på
sin moral med modet på sina hattar och vagnar, taga något
nytt slags synd under sin synnerliga protektion och beskärma
sig öfver sina förfäders förderf. Men detta är icke allt.
Efterverlden, denna sista allsmäktiga instans, till hvilken den dömda
menskligheten har att vädja och som aldrig tröttnar att rosa sin egen
rättvisa och skarpsynthet, går vid dylika tillfällen just på samma
sätt tillväga som en Romersk dictator efter en uppresning.
Finnande delinqventerna allt för talrika att alla blifva straffade,
utväljer hon slumpvis några ibland dem att bära hela straffet för en
förbrytelse, i hvilken de ej hafva större del än de, hvilka
undsluppit allt åtal. Huruvida en dylik »decimering» anses vara
beqvämaste methoden vid militärisk afstraffning, känna vi icke, men vi
protestera högtidligen mot tillämpandet af samma princip i historiens
filosofi.
I ifrågavarande fall har lotten träffat Macchiavelli, en man,
hvars offentliga vandel var ärlig och hedrande, hvars moraliska
åsigter, der hvarest de skiljde sig från hans omgifnings, snarare synas
hafva varit bättre än dennas och hvars enda fel var att, sedan han
antagit några af de bland hans samtid allmänt rådande maximerna,
hafva ordnat dem med en mera slående effekt och uttalat dem med
mera styrka än någon annan skriftställare.
Sedan Macaulay härmed, som han sjelf säger, »hoppas hafva
i någon mån rentvått Macchiavellis personliga karakter», öfvergår
han till granskningen af hans skrifter. — Men som det vore för
långt för oss att följa honom i den detaljerade kritiken öfver den
ryktbare Italienarens alla arbeten, utvälja vi deraf hvad som står
mest i sammanhang med författarens personlighet och som förefaller
oss betecknande för den sällsamma karakter, Macaulay här ofvan
skildrat; således icke alstren af hans fantasi, hvilka kunna vara
oberoende af författarens karakter, utan frukten af hans tänkande,
som bär mannens egen prägel. Vi låta då Macaulay sjelf tala
och utlemna endast hvad som genom bristande kunskaper hos oss
kan blifva dunkelt i häntydningar på andra författare o. m. d. Det
hela skall ändå alltid framstå i klara och bestämda färger och kan,
genom det målande i vår kritikers framställningssätt tjena på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
