Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla stridsropet, »Popolo, popolo! muoiano i tiranni!» (Folk, folk!
Död åt tyrannerna!)
*
Vi hafva härmed afslutat den utlofvade serien af Macaulay’s
Essays och hoppas derigenom hafva visat våra läsare mångsidigheten
af hans skriftställarskap och kanske äfven hafva lockat en och annan
att söka hans närmare bekantskap. I skildringen af Walpole har
läsaren lärt känna honom såsom gisslande satiriker, och vårt löfte
att visa hans sätt att skildra det storartade snillet i dess skönaste
användning, så väl som i dess största missbruk, samt inflytandet
på karakteren af detta olika sätt att förvalta det gudomliga lånet,
tro vi oss hafva uppfyllt genom de båda sammandragen af hans
skildringar af Milton och Macchiavelli.
Rörande vårt måhända förmätna yttrande, att författaren, i sin
karakteristik af den beryktade Italienaren, synes oss hafva i
tidsandans brister och moraliska lyten sökt en alltför stor ursäkt för
individens, kan läsaren nu sjelf döma.
Då man läser denna uppsats oafkortad, finner man sig så
lifligt intresserad både af hufvudämnet och de sig dertill anslutande
biskildringarne af tidsförhållanden och personer, att man knappast
ger sig tid till några det egna omdömets inkast. Det är först
sedan man slutat den och i tankarne genomgår innehållet, då ej längre
skymdt af den hänförande stylens bländande omklädnad, utan
framstående i ohöljd sanning, som man gripes af en hemlig fruktan, att
författaren här låtit sin eljest så osvikliga rättskänsla mutas af sin
beundran för det onekligen storartade i den karakter, som han
skildrat; att något litet af den skefhet i grundsatserna, hvilken han med
bästa vilja ej kan frånkänna sin hjelte, öfverflyttat sig på hans eget,
vanligen så tillförlitliga omdöme, då han fritager Macchiavelli från
ansvaret för hans laster, men tilldelar honom hela äran af hans
dygder — i fall man kan gifva detta namn åt de bättre
instinkterna inom en natur, som alltid underkastas det ondas öfvervälde;
korteligen, då han anser sig kunna rentvå Macchiavellis misskända
karakter, med påståendet att »en last, sanktionerad af allmänna
opinionen, blir ingenting annat än en last, att det onda stannar der.»
Är då ej detta nog af? är ej synden, öfvergången till en antagen
vana, ett ondt, som borde anses farligare än allt annat, just
emedan opinionens sanktion gömt den under sina vingars skugga, så
att vi ej kunna se den i all dess vederstygglighet? Är det ej nog
af, att »den förblifver en last» och kunna vi antaga att, der den
obehindradt och utan motstånd fått bemäktiga sig ett menskligt
sinne, några obesmittadt ädla och stora egenskaper kunna existera?
Är det verkligen så, att »det onda stannar der?» Låt vara att det
är »ett blott lokalt ondt» — ett organiskt fel. Men — om vi fullfölja
bilden — hvar se vi väl någonsin ett sådant, som icke utöfvar ett
skadligt och försvagande inflytande på hela kroppskonstitutionen
och som, då det angripit de ädlare delarne, icke hotar sjelfva
lifvet? Det fordras ju t. ex. blott en ringa missbildning i hjertat för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:57:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0221.html
