Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sken af sanning. De hafva fått oriktiga underrättelser angående
mig; dock förföljer mig denna recension hvart jag tar vägen, och
jag är nästan öfvertygad om, att den är ett verktyg i den ondes
händer för att drifva mig till förtviflan. Jag måste lemna
Nottingham.»
Motgången innesluter dock stundom frön till en större lycka,
och det hände sig nu, att Robert Southey, hvilken vi redan
benämnt såsom Henry Kirke Whites biograf, fästade
uppmärksamhet vid den lilla diktsamlingen och med förtrytelse läste den
orättvisa recensionen. I följd deraf tillskref han den unge skalden
ett bref, uttryckande för honom sitt varma deltagande och sin
önskan att vara honom till någon nytta. Men Kirke White, hvars
önskan att få egna sin tid och sina krafter åt kyrkans tjenst,
genom läsning af åtskilliga theologiska arbeten och egna begrundanden,
blifvit mer och mer allvarlig och bestämd, svarade med tacksamhet,
att hans ifrigaste åstundan, som han ock hoppades få uppfylld
genom några vänners bemedling, nu vore att erhålla en plats i
Queen’s College[1], Cambridge.
Dels för att bereda sig dertill, dels för att stärka sin helsa,
som nu började vackla, erhöll han af sina principaler en månads
ledighet och tillbragte denna tid i en liten by, belägen på Trents
stränder, en nejd, som han besjungit i ett af sina längre poemer,
»Clifton Grove». Hastigt förflöto dagarne under studier och ett
förtroligt umgänge med naturen, men denna hans lyckliga frihetstid
slöts med tillintetgörandet af de glada förhoppningar, åt hvilka han
öfverlemnat sig. Han lyckades ej vinna den eftersträfvade platsen.
Detta var honom ett hårdt slag och som han nu ansåg sig
hafva förlorat en för sina juridiska studier väl behöflig tid och var
fast besluten att ej blifva en blott medelmåttig lagkarl, egnade han
sig med större ifver än någonsin åt sitt yrke. Han tillät sig ingen
förströelse, föga tid för måltiderna och knappast någon för sömn.
Han läste till sent på nätterna, kastade sig en stund på sin säng
och uppsteg åter kl. 5. Ja, mången natt åtnjöt han ingen hvila,
utan satt oafbrutet vid sitt arbete, och om modren inträdde för att
släcka hans ljus, lade han sig för några ögonblick och låtsade sofva,
men uppsteg åter, när alla andra gått till ro. Hans helsa dukade
dock snart under för dessa oerhörda ansträngningar och han
insjuknade svårt, samt återvann aldrig mer sina fordna krafter, om
än ungdomen till en tid höll dessa uppe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
