Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag tänker: skall ett vissnadt löf jag vara,
Och obemärkt och obegråten dö?
Men vindens klagan liksom skogens susning
Den gamla sagan mig förtälja än:
Att ingen småler huldt åt min förtjusning,
Att ej min suck besvaras af en vän.
Blott i min dröm jag än ett väsen finner,
Som tänker på mig och som har mig kär.
Men, när jag vaknar, drömbilden försvinner,
Och djupt jag känner, att jag ensam är.
Är du så »ensam»? månn’ du rättvist dömmer,
Att du allena icke vänner fått?
Månn’ du den Vännen otacksamt förglömmer,
Som skapat dig och som bestämt din lott?
Då aftonvinden suckar — hans är rösten,
I bleka stjernans sken, hans blick du ser.
Han märker äfven löfvet, som om hösten,
På insjöns spegel faller vissnadt ner.
Det hopp dig gläder — oron, som dig bränner,
Hvar halfqväfd suck och hvarje stilla tår,
Den Vännen, allvis, allgod, ser och känner —
Hvi derför’ klaga, att du »ensam» går?
Du arme yngling! Än i lifvets vår,
Nyss sånggudinnan lagerkrönt ditt hår,
Den bleke härjarn kom, bröt vandringsstafven,
Och mång’ förhoppning blef med dig begrafven.
Ditt ädla, rika hjerta stelnat har,
Och vetenskapen sjelf den glafven bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
