- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 /
237

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


DEN BLINDE ORGELSPELAREN.

»Gloria in Exelsis!» ljöd det genom det lilla kapellet[1] från
en klar och fyllig röst, som höjde sig öfver orgelns
accompagnement, lagom understödd och mildrad af den flöjtlika tenorstämma,
som beledsagade denna ensamma fruntimmersröst.

Mången bland de väderbitna sjömännen, som der förrättade sin
andakt, var väl bekant, såväl med rösten som med sångerskan
och lyssnade, för hennes skull, så mycket allvarligare till hymnerna
och psalmerna samt den efterföljande predikan.

Det var »Engelska Bessie», som i månget vänligt ärende
besökte deras hustrur och barn, och alltid hade ett uppmuntrande
ord för de sjuka och bedröfvade.

Männerna kallade henne en »präktig flicka» och nedkallade
»mången välsignelse öfver hennes redliga anlete.» De
helgdagsklädda hustrurna, stolta öfver de seniga armar, vid hvilka de stödde
sig, »tyckte det riktigt skamligt» att hon ännu ej gjort sitt val bland
någon af de raska och härdade tillbedjare, som omgåfvo henne.

Bön och sång voro förbi och den stilla predikostunden kom,
då Bessies åligganden voro slut. Hon drog det mörkröda
förhänget åt sidan, för att se och lyssna med de öfriga. Den varma
sommarsolen sken, dallrande öfver vattenytan, in genom de
bågformiga fenstren, upplysande prestens bleka, allvarliga anletsdrag,
och spridande sitt klara ljus öfver de från spridda håll samlade
åhörarne.

En del voro båtsmän eller matroser från närliggande
kustfartyg, hvilkas sysslor medgåfvo tid att njuta af hemlifvet och dess
trefnad. De voro omgifna af sina hustrur och barn, utstyrda i sina
nätta söndagsdrägter, hvilkas glans ännu mer förhöjdes genom
en och annan schalette eller schal af lysande utländsk väfnad,
minne af någon anförvandts lyckliga hemkomst. Barnen sutto
oroliga på de höga bänkarne och tittade på flugorna i taket eller
undersökte gravyrerna i sina böcker, såsom barn bruka göra. Dessa
utgjorde de vanliga åhörarne i kapellet. Der funnos likväl äfven män,


[1] Det kapell, hvarom här är fråga, synes vara det af en svensk sjöman i
skrofvet af ett casseradt skepp, vid en aflägsen varfsplats i Newyork, inrättade
bönekapell, der, efter hvad man sagt oss, redan i många år allt sjöfolk i
grannskapet söndagligen samlats för att förrätta sin gudstjenst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jan 10 19:32:55 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1859/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free