Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilkas drägt saknade allt anspråk på söndagens renlighet; män, hvilka
knappt skiljde den ena dagen i veckan från den andra, med
undantag att den sjunde på sitt vis var en hvilodag, äfven under den
strängaste kaptens befäl — hvilka knappt visste huru eller hvarför de
kommit, om blott af infall, eller af en obestämd nyfikenhet att
höra musiken eller »hvad presten kunde ha att säga» — män,
bokstafligen hopsamlade från »vägar och stigar och nödgade» att komma.
De frågade ej efter hetta eller köld, så länge de blott kunde
instämma i den »allmänna lofsången» samt besvara »den allmänna bönen»,
för att sålunda bevisa det aldrig slumrande intresse de kände —
för Engelska Bessie, i anledning af hennes fars och brors död,
hvilka begrofvos under samma våg på samma vrak, samt för den
blinde mannen vid hennes sida, hvars hvita händer framlockade så
herrliga toner från orgelns tangenter, under det han sjöng den
rena klara tenor, hvarom vi nyss talade.
Den blinde satt med ansigtet vändt mot Bessie, liksom hade
hans skumma ögon sökt fatta denna förtrogna väns anletsdrag,
som de dock ännu aldrig skådat. Hans långa hår var tillbakastruket
från den hvita pannan och föll öfver den breda skjortkragen,
hvilken var nedvikt öfver ett simpelt band, ledigt knutet kring halsen.
Hans drägt var tarflig och långt ifrån ny, men väl vårdad, ja, så vårdad,
att det väckte hvars och ens undran, som visste det ingen
qvinnohand ordnat den. — Musik var på en gång hans käraste
sysselsättning och medlet till hans bergning. — Han var föröfrigt
oberoende och utan anhöriga.
En ovanlig vänskap hade uppstått emellan dessa två, som endast
råkade hvarandra i kapellet, och det var ett nöje att se den
systerliga omsorg, hvarmed hon vid predikans slut räckte honom
hatt och käpp, samt ledde honom utför de smala trapporna, der
han utan hennes tillhjelp måst långsamt trefva sig fram.
»Här är tröskeln, Richard», sade hon, »och här dörren; och
här står pastorn och väntar för att tala vid dig.»
Men den blindes fina öra hade uppfångat ljudet äfven af andra steg,
och ehuru han lyssnade till den allvarlige prestens vänliga ord, hörde
han likväl en inbjudning framföras och blifva afslagen af Bessie,
der hon stod vid ingången till kyrkan.
»Hvad ville han?» frågade Richard med den lifliga, hastiga ton,
som var honom egen, då hans hand åter hvilade i hennes och han,
stödd på detta säkra, tillitsfulla stöd, begaf sig öfver den svigtande
plankan till stranden.
»Varligt! så der, nu äro vi på land», sade Bessie, liksom hon
lugnat ett oroligt barn. »Hvem menar du, — Allen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
