Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dina kinder, så runda och fina! Huru kunde du påstå att
du ej var vacker!»
»Emedan jag ej är det», sade hon, åter fattande hans händer.
»Känn bara huru hårda mina händer äro, då dina deremot äro
mjuka och hvita. Det är en ful kontrast; och så är det äfven mellan
våra ansigten, karakterer och egenskaper», tillade hon, hastigt.
»Jag vet — — men Allen är hurtig, rask och munter. Jag
var likväl ej alltid så sorgsen, Bessie, sannerligen jag det var.
Men jag har blifvit så orolig, så rastlös och hemsjuk — jag kan
ej beskrifva det på annat sätt. — — Jag har dock aldrig haft och
skall aldrig få ett hem, sådant som andra män förvärfva sig, hvilka
kanske ej veta att värdera det så, som jag skulle göra.»
»Det är snart tid för vår sångöfning», sade Bessie, liksom för
att afleda denna hopplösa sinnesstämning. »Mamma har slumrat in
på sin kudde, der. Kom, låt oss gå, Richard.»
Hon drog hans arm under sin, i det de uppstego, och gingo
ned till stranden, ty kapellet låg knappt ett stenkast derifrån. Han
längtade att få säga henne mera, att förklara för henne allt hvad
vidrörandet af detta sänkta hufvud hade uppdagat för honom: huru
innerligt han älskade henne, huru dubbelt förhatlig hans blindhet
och beroende kändes, sedan denna kärlek uppgått i hans själ; huru
dubbelt ensligt hans lif skulle blifva, sedan han måste sakna henne
och hennes omsorger. Men han kämpade tappert emot den
uppbrusande känslan, ty han visste det han icke egde någon rättighet att
nedlägga bördan af sin olycka vid en qvinnas fötter, äfven om hon
vore fri att taga upp den och för framtiden bära den med honom.
Så gingo de en kort stund under tystnad, till dess de hörde
den stigande floden sakta sorla emot kajen och sidorna af de för
ankars liggande fartygen. Detta ljud återkallade i hans själ
minnet af den vältacklade skonerten Bess och dess befälhafvare.
»När skall du gifta dig?» frågade han plötsligt. »Snart,
hoppas jag.»
»Gör du det, Richard?»
»Ja, det är bättre att det blir snart;» och åter rusade det
häftiga svallet af hans känslor till läpparne, hvilka han våldsamt
pressade mot tänderna för att hindra sig att säga något mera.
»Nå väl, då», sade Bessie, med en märkbar darrning på rösten
— något som han aldrig förr hört — »jag vill göra dig ett
besynnerligt anbud, Richard; ej så fasligt besynnerligt likväl, ty det är
rätt och bäst så och mamma delar äfven min tanke. Om jag
gifter mig skall du bli min man, Richard, ty du älskar mig mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
