Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 / 250 (1859-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FÖRR OCH NU[1].

»I min ungdom, sade Tante, Så der sjuttonhundra tretti.»                 A. M. Lenngren.

Fru A. Här ha’ vi nu vårt lilla kaffe, ålderdomens bästa
tröst — bästa tröst; så tyckte salig stoftet också, der han hänger
öfver pulpeten i sin fänriks-uniform — hå, hå! ja, ja! — du tunga
verld! — Men det är ej värdt att tala om den snön, som föll i
fjol, ty då kallnar kaffet, utan nu hälla vi i kopparna bräddfulla
och slå oss ned i soffan, så ha’ vi alla godt af brasan. (Fru A.
och hennes tvenne gäster taga plats vid kaffebordet.) Nå, medan
vi nu sitta så här trefligt, på tre man hand, så kunna vi just
prata litet om den upp- och nedvända verlden. Ni känna väl till
den här tokiga Tidskriften för hemmet?

Hennes nåd B. Ja bevars, den går af sig sjelf i sta’n.

D:lle Prude (f. d. gouvernant). Jag har endast hört den
omtalas.

Fru A. Första häftet har legat här hela sommar’n, medan vi
bott på landet, ty barnbarna mina, Lona och Dora, hade prenumererat
på den der strunten, utan min vetskap, och häromdagen skicka’ de på
dem andra häftet. Nog måtte de, med respekt till sägandes, vara
bra dumma, de som sitta i den der direktion eller reaktion, hvad
det nu heter, som sända ut den der skriften för godt pris åt alla
väderstreck, för att upplysa; liksom vi ej kunde lysa oss sjelfva
utan deras hjelp. Jag tycker bäst om att hvar och en sköter sina
ljus, och tänder prompt inte på en enda dank mer än jag brukar,
de må då skrika om sin upplysning aldrig så högt. — Så dyr som
talgen är i år till!!

Hennes nåd. Min goda kusin har ej så orätt; men jag var
ändå tvungen att vara med om den der Tidskriften, ty så voro de
förnämsta i sta’n, och det hade sett illa ut eljest. Men så här,
vänner emellan, säger jag allt hvad jag tänker om den, det förstås.

Fru A. Det var då ändtligen väl! Nå, som barnbarna aldrig
gjorde annat än hängde näsan öfver det der häftet, så sa’ jag åt
dem, att de kunde så gerna läsa högt. Jag ämnade visst icke
stort höra på, men det var något straxt i början, som förargade
mig, och derför lyddes jag på dem. Det var det der stycket om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>