- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 /
253

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hennes nåd. Ja-så, hon tycker intet det! Nå, nog kan man
hitta på en skillnad, som är större, t. ex. den emellan henne sjelf
och (rätar på sig) en fröken Silfvercrona, som ej behöfde talanger
till brödfödan. — Emellertid komma vi alldeles ifrån den der
narraktiga Tidskriften; men som jag bläddrat igenom den, så kan jag
taga vid der kusin slutade. — Efter den der uppfostran kommer
det något som heter Vår Lektyr. Der vilja de råda oss hvad vi
skola läsa eller icke läsa — går ej skammen på torra landet? Och
sedan äro de både stränga och hårda emot de oskyldiga och
rörande romanerna. Jag mins väl, jag, hur jag i min ungdom gret
mina näsdukar genomvåta öfver Ortenbergska lidandet och
Alphonsine eller den underjordiska kärlekens barn; men den tiden var
man sensibel, och det är väl gammalmodigt nu, kan jag tro. —
Nå, så tala de vidt och bredt om en ledsam herre, som heter
Milton och som skrifver ideligen om englar, och så om en ann’,
som heter Dante, som skrifver ideligen om djeflar, — hvad tycks?
är det intet riktigt ogudaktigt? Se’n är det någonting på vers om
Arbetet, och det behöfver då ingen lära mig, som syr linnesöm och
stickar strumpor än i dag; och slutligen kommer det en visa, om
någon, som heldre vill vara en fogel, en blomma, eller en stjerna,
än en förnuftig varelse! — Nå, nå, hvar och en har sin smak;
men nog skall jag be, jag får lof att behålla min menniskoskapnad,
sådan den då är, så länge jag är dömd att vandra på denna snöda
jorden — hå, hå! — Nu orkar jag intet mera, sedan jag kommit
på melankoliska tankar; men M:lle Prude kan fortsätta, hon har
säkert läst det der skräpet.

D:lle Prude. Nej visst icke! aldrig ett enda ord, mer än
omslaget, och det var nog af. Jag tillstår, att man kan vänta sig
hvad equivoquer som helst i ett häfte, på hvars permar det står
något så högst stötande, som — Ingen ting att ta’ på sig. Jag
blef åtminstone så embarraserad, att jag rodnade, gång på gång,
och fann min modesti djupt sårad.

Fru A. Det undrar jag ej på, och jag sa’ också åt Lona och
Dora, att det var en opassande titel; men de skrattade mig rakt
i ansigtet och försäkrade, att det snarare var fråga om för mycket
än för litet kläder, och att det hela var klädt i en ganska god
satir. »Satin, mena ni väl?» sa’ jag. Nej, nej, de bara skrattade
och ropade »satir, satir!» för min del, känner jag intet till det der
nymodiga tyget, som kanske till slut är bara otyg. (De andra se
på hvarandra småskrattande; fru A. fortfar:) Och, ni må tro, detta
är ej det enda oskickliga i första häftet; för jag hörde barnbarna
läsa högt för hvarann’, om en gammal herre, som icke skämdes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:57:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free