- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 /
259

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och kusin Rebecca kan tro, att det är ändå ej annat än vår
vanliga alterations-crème, som vi bruka ta till, då vi få oväntade
middagsbesök.

Kammarjunkaren. Hennes nåd är rätt naive, men har väl
kanhända ej så alldeles riktigt uppfattat den der efterrätten. — Nå —
det är det samma. — Nu ha vi vår Novellette qvar, som
förmodligen kallas så, för att rimma på bouquette, ty man befinner sig
sannerligen der i den mångsidigaste blomsterverld. — Der äro
blommor af lava, blommor af kammarduk — friska blommor, och
frostbitna dito, ja! — alla möjliga blommor, — utom sådana som vexa
i jorden. Här luktas på blommor, smakas på blommor, och till
och med — trampas på blommor, och det hela är ett litet
behagligt blomster-skräp, som väl snart torkar ihop till pot-pourri. —
Erkännas måste dock att stilen är temligen ledig, och dialogen ej
illa, — verkligen — ej alls illa. — Men ämnet! Hjeltinnan är
— gissa bara mina damer — (med upplyftade händer, och ögon)
en liten modiste! — och hjelten — en herre, som ej har någon
annan titel, som man icke vet, hvarifrån han kommer, hvart han
far eller hvad han lefver af. Vore han kunglig sekter, så visste
man af gammalt, att han hade samma lycka som liljorna på
marken, men nu vet man platt ingen ting. Om någon i min ungdom
tog sig det orådet för att skrifva en liten roman, så voro
hufvudpersonerna prinsessor — grefvinnor — fröknar — och deras
adoratörer efter samma scala; man tog ej då sina modeller ur
nipperbodar och sina älskare ur luften. — Men — det hör väl till den
mångbeprisade friska naturen, kan jag tro, som skall ersätta det
fina vettet och den rena smaken. — Denna är nu snart ut-död, men
så är äfven jag, och när jag jemför Förr och Nu, är det nästan
en tröst. —

D:lle Prude (med öm röst). Säg ej så! mitt hjerta lider deraf. —

Kammarjunkaren (ger en nådig blick till svar, och fortfar). Sedan
hjeltinnan företagit sig åtskilliga plebejiska dumheter, hvarpå följer
jalousi och brouilleri i vanlig ordning, blir det dock till slut
försoning och bröllop. Men ännu då är det en hemlighet hvad det
ömma paret skall lefva af; det blir dock förmodligen af snömos, och
törnrosblad, ty det finnes i öfverflöd, och är ändå något mera
närande än »diner de mon ame et souper de mon coeur.» — Häftet
slutar med en breflåda, som fått litet med af den nyss omtalade,
senapssåsen. — Och nu mina damer, får jag rekommendera mig.

Fru A. Tack lilla go’a kammarjunkare, som roat oss så bra.

Hennes nåd. Tack bästa kammarjunkare, som varit så
underhållande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jan 10 19:32:55 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1859/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free