Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Walter Scott föddes i Edinburgh den 15 Augusti 1771, tredje
sonen bland en talrik familj. Hans far, af samma namn, innehade
en skrifvaresyssla i Edinburgh och lefde i medelmåttiga
omständigheter. Slägten hörde till the Clan of Scotts, en fordom mäktig
och talrik stam ibland de så kallade gränsboerna (Borderers)
emellan England och Skottland, der national-antipathien länge bibehöll
ett ständigt krigstillstånd. Olyckor tillbakasatte sedermera den gren
af slägten, hvilken vår skald tillhörde. Skalden sjelf var
emellertid långt ifrån att med likgiltighet anse sin härkomst. På hans
lyckas höjd var det hans stolthet, att pryda sin sköna göthiska sal
på Abbotsford äfven med alla familjens vapen, och mot chefen för
sin stam, hertigen af Buccleuch, närde han känslor, på en gång
den fordna vasallens och den ridderliga skaldens.
Hvad man anmärkt om flera män med stor productiv
inbillningskraft, att den oftast är en mödernegåfva, besannade sig på
Walter Scott. Ingenting var mindre poetiskt än hans far.
Modren var full af poetiskt sinne, tillika mildare religiös än den
strängt presbyterianske fadren, hvilken i synnerhet var för
hvilodagens helgd en föga mindre varm ifrare än M:r Mitchell, en af
Walter Scotts förste lärare, som sedan afsade sig ett godt pastorat
i en sjöstad, emedan han ej kunde vänja skepprarne af med att
gå till segels äfven på en söndag, om vinden var god.
Vid halftannat års ålder träffades barnet af en lamhet i högra
foten, som ingen läkarevård kunde afhjelpa, och hvilken grundlade
en ofärdighet, som följde honom lifvet igenom; ehuru han blef en
stark, högväxt man, och ehuru han i kroppsöfningar, för hvilka
han, med den kraft att kämpa mot hinder, som i allt utmärkte
honom, hade den största lust, förvärfvade en skicklighet, som
öfverträffade många. Få ihärdigare fotgängare ha funnits, än han
med sin käpp, och knappast en oförvägnare ryttare: en
skicklighet, som han satte så högt, att den i hans tanke utgjorde ett
huvudstycke i all liberal uppfostran. Han hade ett stort naturligt
mod. Ännu såsom ett litet barn, då han blifvit afglömd ute på
marken, och hans tante vid ett annalkande åskväder skyndade sig
att uppsöka och hämta in honom, fanns han liggande på ryggen
och klappande i sina små händer, med utrop af: skönt! skönt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
