Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att poesien ej hämtas ur luften, utan är ett lif, och måste lefvas!
Förgäfves bemödar sig blotta inbillningskraften att dölja denna brist,
der den finnes. Först rot, så blomma! — först en man, så en
Poet! — hvarför har eljest den mest nationella skald, såsom
Walter Scott, blifvit ibland de mest universella? sådant visar, ur
hvilken grund de träd i poesiens lustgård vexa, som beskugga och
svalka jorden. Denna grund är de domestika affektionerna,
vänskapen, fosterlandskänslan, religionen. Dessa på en gång de
enfaldigaste och allmännaste, menskliga motiver äro, om man rätt
ser till, den rena, kraftfulla näringen för den skalds beundransvärda
bildningsgåfva, som nu sysselsätter oss, och har varit de store
skalders enkla kost före honom.
Det nämnda poemet var ej det första, hvarmed Walter Scott
uppträdde, men det första, som gjorde hans rykte. Bristande i
klassisk lärdom hade han deremot småningom förvärfvat sig en
temligen vidsträckt kännedom af de moderna språken. Han läste
Fransyska, Italienska, Spanska, och lade dertill efter sitt tjugonde
år, den då för tiden i England och Skottland sällsynta kännedomen
af det Tyska. Bürger och Goethe voro närslägtade snillen, som
träffade honom, — källådror för det underbara och romantiska,
sedermera nästan öfvertäckta af tusende härmares grumlade rännilar,
under det ett lyckligt öde gaf den skottske, ännu med sig sjelf
obekante, skalden en sen, men frisk, dryck ur sjelfva källan. — En
engelsk öfversättning af Bürgers Leonore, som han hörde läsas,
gjorde på honom så stort intryck, att han ej gaf sig ro innan han
fick originalet, hvilket han genast öfversatte och lade dertill en
öfversättning af samma poets Vilda Jägare. Dessa stycken trycktes
tillsammans utan hans namn, i Edinburgh 1796. — »Hvad tyckes!
Walter Scott blir poet,» skrifver en af hans qvinliga bekanta vid
samma tid. Ända till 1804 var Walter Scott ett namn utan klang
i den större och allmännare litteraturen.
Det finnes en naturlig poesi — våren, ungdomen — på jorden.
Den är skön och rörande. Likväl är den ej den rätta. Den rätta
blir ej alltid gammal, men kan blifva det, förer sin egen vår,
genom många vårar, vexer och blir ung, ja yngre, så länge
menskliga förmögenheterna sammanhålla, och löser slutligen mildt sitt eget
fängelse.
Den sista skaldesången (the Lay of the last minstrel), så
kallad, emedan den lägges i munnen på en af dessa skalder, som
fordom hörde till en skottsk stamchefs hushåll — uppkom af den
tillfälliga anledning, att Walter Scotts patronessa, hertiginnan af
Bucleuch, bad honom poetiskt behandla en i orten gängse folksaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
