Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— — — — — — — — — —
— — T. S. kom återigen i går. Om hans mörka aningar besannas,
skall den »Okändes» trollspö splittras i hans hand. Han skall då
med skäl nämnas — »den Ökände.» Fantasiens njutningar skola
upphöra med känslan af oberoende. Han skall ej längre få erfara
förtjusningen af att vakna om morgonen med hufvudet fullt af strålande
idéer, skynda att anförtro dem åt papperet och månadtligen
öfverräkna dem såsom inkomstmedel till planterande af den eller den
skogsparken, till inköpande af nya sträckor land etc., och sedan utbyta
fiktionens drömmar mot andra framtids syner af
»Lummiga parker, glittrande källsprång.»
Men det är slut med allt detta; jag får åtnöja mig med
tarfligare arbete — försöka skrifva historia och dylikt. Jag skall icke
mera emottagas med samma enthusiasm; jag fruktar det åtminstone,
ty medvetandet, att en författare skrifver för bröd nedsätter honom
sjelf och hans arbete i allmänhetens ögen.
»Ack! Pegasen, spänd för plogen,
Mäktar icke flyga mer!» [1]
Det är en bitter tanke och tårar springa mig i ögonen dervid —
men de må flyta! mitt hjerta hänger fast vid det ställe, jag skapat.
Det finns knappast ett träd på Abbotsford, som ej har att tacka mig
för sin tillvaro. — — — — — — — —
— — Huru sällsamma hafva ej mina öden varit! — halfuppfostrad,
nästan helt och hållet öfverlemnad åt mig sjelf, proppade jag mitt
hufvud med hvad andra ansågo blott för skräp — underskattades till
en tid af de fleste — men bröt slutligen min egen väg och
förvärfvade namnet af en rask och duglig yngling, i trots af alla dem, som
förut betraktat mig som en blott drömmare. Dignande i tvenne år
under slagen, som krossat mitt hjerta,[2] lyckades jag dock slutligen
att få detta hjelpligen upplagadt, ehuru sömmarne skola kännas till
död-dagar. Rik och fattig ömsom, stod jag på branten af ruin, men
frälsades genom upptäckandet af en ny rik guldåder — outtömlig
som jag trodde. Och nu skall jag krossas på höjden af min ära och
stolthet, emedan London behagar komma i uppror! Under striden
mellan björnar och vargar skall då ett stackars oskadligt lejon, som
jag, krossas mot väggen! men hvad slut skall det bli på allt detta?
— — — — — — — — — —
— — Ingen kan i längden förlora en penny på mig — det är dock
en tröst. Menniskorna skola säga att högmod går för fall. — Må
de njuta af sin egen stolthet i tanken, att mitt fall skall sätta dem sjelfva
högre. Jag har åtminstone den tillfredsställelsen att minnas det min
medgångstid bragt lycka åt mången och att hoppas det åtminstone
några skola finnas, som förlåta mig min flyktiga lycka för renheten af
mina afsigter och min uppriktiga önskan att gagna de fattiga. — —
— — — — — — — — — —
[1] Dessa ord, ehuru af vår svenske skald Atterbom, kunna gälla som
fullkomlig öfversättning af den strof ur en gammal visa, Scott här citerat.
[2] Häntyder på en olycklig ungdomskärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:57:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0293.html
