Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock knappast sägas hafva insett hela vidden af de förbindelser,
hvaruti hans associerades obestånd indragit honom.»
(Fortsättning af dagboken.)
— — Halftimman mellan uppvaknandet och uppstigandet har
under hela mitt lif varit särdeles gynnsam för hvad arbete, jag förelagt
min uppfinningsgåfva. Då jag lyckligt kommit öfver någon qvistig
punkt i en berättelse, eller, förr i verlden, sökt en svårfunnen rad i
ett poem, var det alltid, då jag först uppslog mina ögon, som de
sökta idéerna runno mig i sinnet. Detta har blifvit en sådan vana,
att jag kommit att rent af förlita mig derpå, tröstande mig vid
hvarje svårighet med tanken — »stor sak! i morgon bittida kl. 7 skola
vi vara på det klara igen!» — — — — — — — — —
— — Sedan jag i går afton slutat 2:dra volymen af Woodstock
(efter blott 14 dagars arbete), skulle jag i morgse börja den 3:dje.
Men nu är saken den, att jag icke har den ringaste aning om huru
historien skall kunna ledas till en passande slutkatastrof. Jag
befinner mig just i samma förlägenhet som förr, då jag vandrade
omkring i okända trakter. Jag tog alltid den angenämaste vägen,
och antingen fann eller tvang jag den att leda närmast till målet.
Det är på samma sätt med mitt författarskap. Jag har aldrig
kunnat göra upp en plan, eller — om jag gjort det — stå fast dervid.
— Jag söker blott göra det, som jag för stunden skrifver, så intressant
som möjligt, lemnande resten åt slumpen. Det har ofta roat mig att
höra kritici klandra det eller det stycket, såsom sökt och för
mycket utarbetadt, då pennan likväl ilat öfver papperet så fort som
handen kunnat föra den, och ögat aldrig åter genomsett det skrifna förr
än i korrektur. Vers skrifver jag stundom två eller tre gånger om,
innan jag blir nöjd. Jag medger att detta skrifsätt på måfå är
vådligt, men — kan ej hjelpa det. Då jag mödar tanken för att
analysera idéer, som äro rent imaginära — i argumenter är det helt
annat — då blir det mig som ginge solen i moln och lemnade
landskapet öde — som om tänkte jag bort hela lifligheten af den
ursprungliga idéen, och resultatet synes mig kallt, matt och andetomt.
— — Dock vill jag ej råda unga författare att taga exempel af min
vårdslöshet. — — — — — — — — — — — —
— — J. B. kom och satt hos mig en timma. Jag hade honom
att tala om Woodstock — och för att säga sanningen gjorde mig
hans beröm godt. Må vara att det kan — att det måste kallas
partiskt; han säger dock aldrig ett ord utöfver hvad han tänker.
Jag tror icke, att jag gjort mig till vana att lefva på andras beröm, och
jag föraktar dem, hvilka göra det, just som jag skulle förakta en
ohyfsad middagsgäst, hvilken, efter att hafva ätit upp tårtan, begynner
slicka talricken. Men när man känner sitt eget mod nära att svika, då
är litet beröm (om det kan fås obesmittadt af smicker, hvilket likväl
är lika svårt att anskaffa som den första morgondaggen på bergen,
i sanning ett styrkemedel. — — — — — — — — —
— — I går slöt jag mitt vanliga pensum eller trettio tryckta sidor.
I dag har jag redan, med en viss återvunnen sjelftillit, skrifvit fyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
